I inledningen av krisen fanns en tendens hos politiker och myndighetspersoner, inte bara i Spanien, att bruka krigstermer för att markera allvaret. Det har de tack och lov slutat med, men jag ska för ett ögonblick ta efter den ovanan. Att skriva om coronakrisen i Spanien för skandinaver (läs: svenskar), känns som att vara förpassad till en lerig skyttegrav någonstans i norra Frankrike anno 1916. Publiceringen av vilken som helst notis, artikel, för att inte tala om opinionsinlägg, är som att sticka upp näsan ovanför sandsäckarna vid frontlinjen. Överallt ligger krypskyttar i beredskap, med fingret på avtryckaren. Det handlar om att publicera och sedan ducka, fort som sjutton!

Man har blivit ganska tjockhudad vid det här laget, men striderna på sociala nätverk kväver luften som vore den senapsgas. Den breda majoriteten, som endast vill hålla sig informerad och ibland kanske framföra en saklig ståndpunkt, trycks genast ned i leran av de som vet allt. De är inte många, men de är högljudda (om man nu kan vara det i skrift…). De behandlar alla som ej delar deras åsikter som vore de idioter och tillsammans ser de till att ta död på allt vad saklig debatt heter. Det handlar enbart om att få sista ordet. Eller för att ta ett citat från filmen 1917: "Last man standing".

Vad vi verkligen skriver verkar sedan länge för några vara oväsentligt. De förefaller inte komma längre än till rubriken, innan de kastar sig över tangentbordet för kritisera det som de tar för givet står i artikeln eller blogginlägget. Anmärkningsvärt många saknar för övrigt kapacitet att ens skilja på det ena och det andra. Om jag skriver ett personligt blogginlägg attackeras jag för att inte vara neutral (läs: ej förespråka en övertygelse som stämmer överens med vederbörandes.)

När man tror man redan sett och läst allt i kommentarsväg, blir man åter överraskad. En av de för mig mest oförståeliga reaktioner vi haft från några läsare var kritiken mot en artikel där vi påvisade att annonserade inreseförbud till Spanien ej tillämpades på Málaga flygplats. Det var ett rykte som redan cirkulerade på sociala nätverk och vad vi gjorde var att följa upp det. Genom att intervjua ett flertal personer och myndigheter kunde vi påvisa något verkligen uppseendeväckande: att spanska myndigheter lagstadgar under rådande larmsituation och sedan ej tillämpar det som beslutats. Artikeln var inget annat än ett typexempel på vad journalistik bör handla om.

Till min enorma förvåning gick flera läsare i taket för att vi överhuvudtaget vågade skriva om detta. Argumentet föreföll vara att vi genom artikeln uppmuntrade svenskar att ta sig till Spanien, under rådande karantän. Trots att vi i artikeln uttryckligen avrådde från detta.

Trösten i sammanhanget är att gaphalsarna är en klar minoritet. Det visar inte minst resultaten av den omfattande enkät som Sydkusten just nu behandlar för en mycket intressant artikel som kommer i juninumret av SK. Av den framgår nämligen bland annat att den övervägande majoriteten av de hundratals svenskar i karantän som deltagit i undersökningen, faktiskt tar situationen med ro.

P.S. Jag kan direkt föregå dem som nu tänker attackera mig för att kväva ”det fria ordet”. Det handlar inte om att tysta kritiker. Jag tror att den som har ett uns av öppet sinne lätt konstaterar att vi på Sydkusten har en ganska hög smärttröskel när det gäller att ta kritik. Om inte så välkommen att läsa vad som står på vissa håll i kommentarsfälten och som inte ”censurerats”. Men blanda däremot inte ihop yttrandefrihet med någon slags allenarådande rätt att attackera alla som tänker annorlunda, inkluderat budbäraren!

Och så ett sista klargörande, för dem som ej kan se skillnad..: Detta är en blogg!