Under mina första år i Spanien mötte jag en lite kluven nationsstolthet. Å ena sidan ett tungt förflutet, en känsla av att vara Europas svarta får, långsam byråkrati, senfärdighet när det gäller effektivitet och teknisk utveckling, men samtidigt en liksom naiv och ren lycka över att vara spanjor. Över paella, tortilla de patata, jamón, solen, klimatet, livskvaliteten. Allt detta som lockat svenskar att bosätta sig här sedan 1960-talet och som ofta, väldigt ofta, får utlandsspanjorer att ganska snart återvända till sitt hemland.

Mina vänner klagade liksom jag över idiotiska telefonbolag, korrumperade politiker, märklig byggpolitik och brist på miljömedvetenhet. Men skrattade över självklarheten att det trots allt, var här alla ville bo. Utvecklingen gick framåt. Att Rafa Nadal vann allt som gick att vinna, Alonso ägde Formel 1-banan och slutligen fotbollslandslaget vann VM, gjorde knappast saken sämre.

I min skara av unga, medelålders välutbildade vänner tror man inte längre på sitt land. Jag upplever gång på gång situationer där vi beklagar oss över någonting, till exempel över företagspolicies eller surrealistiska samtal med telefon- och internetleverantörer, som avslutas med kommentaren ”Spanien är skit”. “Spanien är ingenting jämfört med Sverige, USA, Tyskland”. “Spanien är efter”. “Här fungerar ingenting”. Och så vidare. De skräder inte orden. “Det absolut viktigaste är att barnen lär sig språk, för framtiden finns utanför landets gränser”. “Här kan ingen leva”. Medan det gemensamma ”gnället” över en öl förr oftast sammanfattades i att ”nåväl, här lever man ändå bättre än någon annanstans” har bitterheten numera ätit upp all förmåga att njuta av livets enkla glädjeämnen och allt fler flyr fältet.

Trots min oändliga kärlek för Spanien kunde jag för några år sedan bli nästan irriterad över hur spanjorerna trots alla fel och brister ansåg att Spanien var den enda platsen på jorden där det gick att leva. Nu känner jag istället sorg i hjärtat och ångrar varje kritisk kommentar. Jag är den första som försöker vända konversationen, genom att säga att allt faktiskt inte är nattsvart. Krisen, arbetslösheten och käbblande politiker är visserligen en sanning vi har att hantera. Men det är långt ifrån hela sanningen om dagens Spanien.

Plötsligt ser jag mig själv försvara spanskheten och nyansera den bild som förmedlas på tv. Jag uppmanar mina vänner att sluta se på nyheterna och välja en annan sanning. För förutom att solen faktiskt fortfarande skiner så spirar också en stark entreprenörsanda och vilja att vända kölen rätt på det sjunkande skeppet. En anda som föder tusenkonstnärer, som skapar nya nätverk, som får nya konstellationer att födas och samverka sinsemellan. Nya butiker och restauranger ser dagens ljus, företag nyanställer, går med vinst, familjer köper nya hus, nya kläder, reser och konsumerar. Solidariteten mellan medmänniskor växer sig allt starkare. Spanien lever och är minst lika fantastiskt som alltid. Det är en annan sanning. Men om den pratar få just nu.

Vi måste hjälpa till och påminna spanjorerna om detta. Inte mala på som vanligt om allt det som inte fungerar som vi vill. För just nu tar spanjorerna åt sig och tror på varenda negativt ord som sägs. Självförtroendet är i botten. Man talar inte om mörka moln med en som är deprimerad. Man hjälper honom att se solen bakom dem. Alla vi som flyttat hit för att vi blev förälskade i ljuset och lättsamheten, låt oss påminna dem som gav det till oss, om att det fortfarande existerar. Våra spanska vänner behöver våra positiva ord mer än någonsin.