Det har onekligen varit en inre resa. Tiden före 14 mars tillhör ett annat liv. Det kunde lika gärna vara fem år sedan jag promenerade på Málagas gator, åt lunchtapas på Cortijo de Pepe, sprang mellan kundbesök, snubblade in genom skolgrinden med andan i halsen, afterwork på stranden, playdates i Parque de la Paloma…

Jag minns nervositeten över vad som skulle hända. Nyhetskollen var femte minut. Väntan på beskedet om skolan skulle stänga. Stormen före lugnet. Larmsituationen som utlystes och livet som förändrades en lördagkväll i mars. Känslan av att stängas in medan något hemskt höll på att hända i världen utanför. Men också sammanhållningen, whatsappgrupper som gick heta med absurda memes som bjöd på förlösande skratt.

Beslutsamheten att göra det bästa av situationen. Schemat över skola och aktiviteter som fortfarande sitter på väggen. Vänner och familj i Sverige som oroade sig. Den ständiga frustrationen över att de aldrig tycktes förstå. Att aldrig helt kunna mötas i samtalen, hur omtänksamma de än var.

Men framför allt kommer jag minnas stressen. Den som få begriper, utom de i samma roll – den arbetande föräldern. Min son är 6 år. Efter en lite trevande inledning nådde vår skola en mycket ambitiös nivå med 2-3 streamade lektioner och ytterligare 3-4 obligatoriska uppgifter per dag. I vårt hem innebar det 4-5 timmars arbete för oss båda, ibland mer. Alltifrån kreativa, roliga projekt till krävande grammatikövningar, läs- och skrivuppgifter, ibland på en nivå som hade passat bättre på högstadiet. Visst var det intressant, och stundtals roligt. Men den ständigt närvarande tidspressen blev till en stressklump i halsen som växte sig större för var dag. Konflikterna och tårarna, främst mina, var många och sammanbrotten nästan dagliga. Min son är min karantänhjälte. Han om någon är värd en balkongapplåd efter att ha som stått ut med sin arga mamma, med gott humör dessutom.

Hetsen blev tydlig när de första lättnaderna kom och vi fick gå ut. Känslan av ytterligare ett måste som skulle in i vårt pressade schema. Absurt, eller hur? Men visst gick vi ut. Och visst var det underbart att sträcka på benen och känna vinden i håret.

Jag såg en Facebooktråd under en artikel i El Confidencial som handlade just om svårigheten för familjer att få ihop distansjobb med skola och aktiviteter. Det var ingen rolig läsning. Folk hånade och anklagade föräldrarna för lathet, att inte vilja umgås med sina barn, över deras gnäll att behöva ta hand om sina egna ouppfostrade ungar.

Men det handlar såklart inte om det. Tiden tillsammans har varit speciell. Men att få ihop 8 timmars arbetsdag, med minst 4 timmars skola, minst 2 timmars matlagning och andra hushållsuppgifter och dessutom ha tid och ork att göra något roligt. Det går inte. Och jag kan erkänna att några 8 timmars jobb fick jag inte ihop. Ännu en stressfaktor när folk blir av med sina jobb till höger och vänster.

Varje sammanbrott följdes såklart av en omstart. En kram, en ursäkt. Gör om, gör rätt.

När sjukhuset Costa del Sol gick ut med en uppmaning att skriva brev till de isolerade coronapatienterna, gjorde jag så. Jag försökte skriva ett varmt, uppmuntrande brev och berättade om träning och baksessioner men också om stressen över skola och jobb. Via en sjuksköterska fick jag veta mottagarens reaktion. Hen hade blivit väldigt rörd, men kommentaren glömmer jag aldrig ”menos tareas y más bizcochos” (färre uppgifter och fler kakor). Hen visste vad som var viktigt i livet. Jag har några månader till på att öva. Skolan är snart slut, men nu väntar ett 2,5 månader långt sommarlov utan barnomsorg. Inte heller vet vi med säkerhet om det blir skola som vanligt i september.

Man lär så länge man har elever, som en gammal lärare till mig brukade säga.