Det jag kanske avundas spanjorerna allra mest är deras lättsamhet. Deras oerhörda förmåga att fokusera på skratt, glädje och humor oberoende av kontexten. Spanjorer kan klaga, kritisera och svartmåla (inte minst politiker), men den mellanmänskliga direkta kontakten bygger nästan alltid på värme, öppenhet och just glädje i stunden. De är mästare på att lägga eventuella problem och sorger åt sidan och njuta av varandra och av nuet, oavsett det är med nära vänner, ytliga bekanta eller en fullständig främling.

Nästa drag som jag önskar jag hade mer av är spanjorernas generositet. Den naturlighet med vilken de ofta sätter sin egen bekvämlighet åt sidan för andras skull. Det kan vara familj eller vänner men även främlingar. De är liksom alltid beredda att gå den där extra milen för andra och har ingen inbygd varningsklocka som gör dem vaksamma på att någon kanske skulle utnyttja dem. De funderar aldrig på vad de eventuellt kan få i gengäld. Medan en svensk frågar sig om det verkligen är nödvändigt att ställa upp eller gripa in, kastar sig en spanjor handlöst in i situationen och bidrar med det den kan.

Den spanska enkelheten är en annan attraktiv egenskap jag kan drömma om. Vi svenskar är livsnjutare, precis som spanjorerna är det, men jag menar att vi har mycket större krav på vad som skapar njutet. Det kan handla om mat, umgänge, aktiviteter, inredning, mode. Svenskar är bra på vardagslyx. Det ska vara mysigt, fint, gott och speciellt och vi anstränger oss gärna för att få till det oavsett det är måndag eller lördag. En spanjor är mycket mer nöjd med att saker och ting liksom bara är som de är. Det behöver inte vara mysigt eller kännas lyxigt. Det är bra ändå.

I samma linje är spanjorer experter på att koka soppa på en spik och då menar jag bokstavligen. Nästan i alla fall. De kan få till en komplett och fantastisk måltid av i princip ingenting. Medan svenskarna ständigt experimenterar med nya ingredienser och de senaste trendrecepten, är det de enkla råvarorna som står i centrum för en spanjor. En skivad tomat med salt och olivolja blir den mest utsökta förrätten. En tallrik med ost eller skinka får en gäst att känna sig kungligt behandlad. Ägg i alla dess former blir tillsammans med endast potatis, en favoritmåltid. En färsk frukt på en tallrik, en delikat efterrätt.

Den villkorslösa kärleken och lojaliteten mot familjen är kanske det allra mest utmärkande för spanjorerna och det är något jag kan avundas. De är så storsinta, kan ha synpunkter och konflikter men familjen är alltid familjen och det räcker hela vägen för att acceptera medlemmarna som de är. Vi svenskar är mycket mer dömande, ställer större krav på att våra nära relationer ska ge oss någonting. För oss är blod inte tjockare än vatten, vi kan bryta en familjerelation som dränerar oss. Något jag tycker är sunt. Men det finns något så vackert, grundläggande och självklart i spanjorernas förbehållslösa acceptans och band till familjen.

Sist men inte minst önskar jag att jag likt spanjorerna kunde stå över stressen. Jag säger inte att den inte existerar, men jag har hittills under mina 20 år här inte träffat på en enda spanjor som gått in i väggen. Medan de flesta svenskar jag känner har gjort det minst en gång eller i alla fall har diverse fysiska eller psykiska symptom på stress. Spanjorerna har större anledning till att vara stressade, men det är som att stress inte biter på dem. Jag tror hemligheten är att de är bättre på att dela upp livet i olika segment, att befinna sig här och nu och lägga annat åt sidan för ögonblicket. De lever inte för jobbet och accepterar i högre grad sådant de helt enkelt inte kan påverka.