Det är nog ganska vanligt att svenskar som inte bor i Spanien lyfter just avsaknaden av årstider som en brist med Spaniens i övrigt avundsvärda Medelshavsklimat. Liksom för att balansera allt fantastiskt. Det kan faktiskt bli för bra. Man behöver kontrasterna för att kunna njuta av det härliga. Ombyte förnöjer, etc. Då brukar vi Spaniensvenskar kontra med att det visst finns årstider. Även på Costa del Sol.

Och det gör det. Skillnaderna mellan de fyra årstiderna är faktiskt ganska stora. Vad som dock inte existerar är tydliga årstidsväxlingar. Och det är just övergången, förändringarna, som jag kan sakna och längta efter. Dessa skiften, från sommar till höst, från höst till vinter, från vinter till vår och från vår till sommar. De innebär alltid en slags pånyttfödelse. Men de är i princip omärkbara på Costa del Sol.

När vi befinner oss mitt i varje årstid är skillnaderna uppenbara. Sommaren är het, torr och obarmhärtig. Olidlig. När jag återvänder från Sverige i slutet av augusti är jag inställd på höst. Men i Málaga pågår sommaren en bra bit in i oktober. Vissa år ända in i november. På dagarna är det 25-30 grader. Kvällarna är ljumma och havet ännu varmt. Men så plötsligt en dag inser man att det faktiskt inte är sommar längre. Man förstod inte när det hände. Det finns inga påtagliga tecken. Det bara hände.

Hösten finns men är i ärlighetens namn bara förnimbar för en expert. Ett av de få tydliga tecknen är ju regnet, men på senare år har det knappt regnat alls på hösten. Samma sak med åska, det minns jag som ett första hösttecken i september förr om åren, men det är inte så vanligt längre tycker jag. Temperaturen går såklart nedåt. Stadigt faktiskt. Men upplevs ju länge ännu som sommartemperaturer.

Den så typiskt klara höga höstluften i Sverige kan man möjligen få uppleva om man åker upp i bergen. Däremot är det såklart ett hösttecken när de tropiska nätterna försvinner och man kan stoppa täcket i påslakanet igen. En högtidsstund i mitt hem. Ett annat hösttecken som inte har med klimat att göra är såklart att högsäsongsturisterna försvinner och det blir lite luftigare igen att röra sig i trafiken och på stränderna. Och att skolan börjar!

Hösten och vintern går också in i varandra på ett sätt som gör att det är svårt att veta vilken årstid som gäller om man inte tittar i almackan. Vi har ju ingen kall årstid i Málagaprovinsen. Ett vintertecken kan vara när skidstationen i Sierra Nevada öppnar. Eller när de mer kustnära bergstopparna färgas vita av ett lätt snötäcke. Det brukar dock inte ske förrän en bit in på det nya året. December känns aldrig som en vintermånad här, det kan däremot januari och februari göra. Då kan temperaturen enstaka dagar sjunka till några få plusgrader på nätterna och det ryker från skorstenarna på kvällarna. De år vi är lyckliga nog att få rikligt med regn är vinterkänslan starkare.

Våren är subtil men kanske är övergången ändå den synligaste årstidsväxlingen, tack vare naturen och allt som blommar, som Mimosa och Jacaranda. Den andalusiska vintern bjuder oftast på ett klimat där det går alldeles utmärkt att sitta ute dagtid, men som fastboende är det inte så ofta jag gör det trots allt. Så våren blir ändå en tid då man återintar terrasser och uteplatser, sopar bort vinterns döda löv och köper nya växter.

Även sommarens intåg är gradvis. För mig är det juli och augusti som är de riktiga sommarmånaderna och dem är jag inte så förtjust i. Men juni och september är också sommarmånader rent vädermässigt, bara lite mer rimliga. Maj och oktober också faktiskt. Och de är ju underbara. Och sedan fortsätter det varvet runt igen. Jag behöver förändringen i de nya årstiderna. Renässansen. Och får leta efter förnyelsen i de små detaljerna.