Mellan åren 2018 och 2020 jobbade jag som konsult åt ett företag där mitt uppdrag var att sköta försäljningen av deras fastigheter. Jag var egenföretagare, så kallad autónoma och fakturerade enligt ett avtal. När jag slutade hade jag ännu inte fått betalt för fyra av de försäljningar jag gjort. Till slut kontaktade jag en advokat. Inledningsvis hoppades jag att det skulle räcka med någon som förde min talan, men månaderna gick och jag fick inte betalt.

Jag beslutade mig för att inleda en rättsprocess mot företaget. Det hade hunnit bli hösten 2021 innan stämningsansökan lämnades in. I april 2022 hölls en preliminär förhandling. I oktober samma år togs fallet upp i domstol. Den 23 december, när jag precis anlänt till min syster i Sverige för att fira jul, ringde min advokat och meddelade att jag hade vunnit rättegången. De hade 20 bankdagar på sig att överklaga, men vi skålade trots allt i bubbel den kvällen. Det skulle dock dröja ytterligare två år innan jag såg röken av några pengar.

En och en halv timme före tidsfristen gick ut den 6 februari, lämnades överklagan in. Det var bara att börja om igen. Datum för den nya rättegången sattes till den 5 november 2024.

Min advokat ansökte om preliminär verkställighet av domen, det vill säga att pengarna skulle utbetalas baserat på att jag vunnit i första instans. Det godkändes våren 2023. I november 2024 fick jag in pengarna på mitt konto. Företaget hade vägrat betala och det gjordes ett embargo, vilket alltså tog 1,5 år. Jag upplevde en mix av känslor. Å ena sidan var det tillfredsställande att pengarna tagits ifrån dem. Å andra sidan var det frustrerande att det tagit så lång tid. Och jag visste ännu inte om jag skulle få behålla dem.

Överklagan hade hanterats i domstolen tre dagar tidigare, men det skulle dröja innan jag fick resultatet. Enligt min advokat borde domen komma inom en månad och jag tänkte naivt att jag skulle kunna fira jul med vetskapen att det var över. Tji fick jag. Jag fick vänta till den 20 januari på beskedet.

Det var en fredagkväll som min advokat ringde och sa att jag vunnit även i andra instans. De kunde visserligen göra ännu en överklagan, en extraordinär sådan. Men risken var liten då domen var mycket tydlig och omfattande. Jag hade väntat på det där samtalet i så många år och föreställt mig hur det skulle kännas. Men jag kunde inte känna någonting. Lättnad ja. Men jag kände ingen äkta glädje.

Det var inte som att vinna på lotto. Det rörde sig inte om några bonuspengar. Det var min lön som hade uteblivit och som jag hade saknat i fem års tid. Nu skulle pengarna stoppas i de hål som uppstått på grund av de obetalade fakturorna. För en stund kunde jag känna att rättvisa skipats. Att ja, det tog tid, men det var det värt. Men det var så mycket som kändes fel ändå.

Jag borde kanske känna mig tacksam för att systemet trots allt fungerar. Jag känner mig definitivt tacksam för att min advokat ihärdigt som en arbetsmyra, tagit alla de steg som krävts under alla dessa år med betydligt större tålamod än jag. Men jag känner mig i övrigt tom. Och inte minst övertygad om att ett samhälle där individen endast och allena har att vända sig till ett extremt långsamt rättsväsende för den här typen av ärenden, inte är en helt och fullt fungerande demokrati.

Avsaknaden av inkasso och kronofogde i kombination med överbelastade domstolar, gör att rättssäkerheten kraftigt brister i Spanien. Hur påverkar det ett land? På samhällsnivå? På individnivå? Mitt fall är en piss i Mississippi, ändå har den utdragna processen påverkat mitt liv på många sätt. Inte minst lämnar den efter sig en dålig smak i munnen på grund av slöseri med människors tid och resurser.

Samtidigt debatteras olika lösningar på bostadskrisen. Enligt mig är den enskilt viktigaste lösningen att erbjuda privata hyresvärdar en garanterad och snabb hjälp om deras hyresgäster slutar att betala hyran. Det är enda sättet att få ut fler långtidskontrakt på marknaden. Bostadssituationen är bara ännu ett symptom på att rättssystemet brister.