Ut sticker grannarna sina huvuden, viftar med armarna och skriker tillbaka för att få sin gas uppburen till dörren. Fast allt fler gör sin beställning på telefon. Och allt fler går över till centralgas. Eller köper sin ”bombona” på bensinmacken.
—Det traditionella leveranssättet förutsätter ju att någon är hemma, säger Curro.
Och så är det inte längre. ”Butanero” är ett utdöende yrke. Fysiskt slitsamt. Curros rygg är slut efter 25 år.
Och ibland får också öronen höra mer än de önskar...

Varje gasbehållare väger nästan 25 kilo. Francisco Miguel, ”Curro”, tar en i var hand, ringer på porttelefonen, öppnar dörren med ena axeln, tar några snabba kliv in till hissen. Det här har han gjort i 25 år, sedan han var klar med lumpen. Det började med att han hjälpte en kompis. Så småningom köpte han sin egen lastbil och blev egenföretagare, ”autónomo”. Curro jobbar för Repsol, där en del av försäljarna är anställda medan andra jobbar för egen räkning.

Hur mår ryggen efter 25 års lyft av de tunga gasbehållarna?
—Ryggraden är kroniskt skadad, jag har nästan alltid ont, säger Curro.
Men inte för att jag ska tycka synd om honom. Han klagar inte.
—Man vänjer sig...

Trafiken värst
Arbetsförhållanden har förändrats med åren. Trafiken är värst. I Málaga centrum blir det allt svårare att ta sig fram. Ingenstans går det att parkera. Curros område är den gamla stadsdelen, centrumkärnan, där många av gatorna är avstängda för fordonstrafik. Han måste lämna bilen vid hotellet Málaga Palacio och gå till fots med sin lilla kärra, ända bort till Plaza de la Merced.
—I mina kvarter finns många gamla hus utan hiss. Det blir många trappor på en dag.

Curro behöver inte träna på gym för att hålla sig i form. Kroppen tar dock ganska mycket stryk av lyften, och av att släpa kärran fram och tillbaka över höga trottoarkanter och omjämnheter i gatan.

Oanständiga förslag
Jag frågar om han får många oanständiga förslag från ensamma hemmafruar. Curro skrattar.
—Det där är mer myt än verklighet, säger han. Men visst, en del har man ju varit med om.

Som till exempel när han utan att veta om det, levererade gas till en bordell. En vanlig lägenhet, med den skillnaden att flickorna mötte honom i dörren, iklädda nästan ingenting. Och frågade, ”hur vill du ha betalt? ”Men Curro bad snabbt om pengarna och lade benen på ryggen.

Ingen tid till snack
Curro har sett barn växa upp, gifta sig och flytta hemifrån. Han är igenkänd av många. Det är det bästa med jobbet. Kunder som litar på honom, anförtror honom husnycklarna för att han ska komma in när de inte är hemma.

Han känner gränderna som sin egen ficka och folk frågar honom gärna om vägen.
Baksidan är de gamla, de ensamma, som gärna vill ha en pratstund. De som inte har någon alls, utan tar varje tillfälle att byta några ord med Curro, i bageriet, i grönsaksaffären.
—Men det går ju inte, säger han lite stressad. Jag kan ju inte stanna och prata 15-20 minuter med varje kund. Jag förlorar för mycket.

Curro börjar vid åttasnåret på morgonen, lastar bilen och ger sig i väg tillsammans med sin arbetskollega. Han jobbar vanligtvis fram till femtiden, beroende på säsong. Vintertid har han dubbelt så mycket att göra som på sommaren. I snitt säljer han 105 gasbehållare per dag. Han har inte råd att spilla någon tid. Det här är hans leverbröd.

Dessutom lever Curro med nackdelen att jobba i ett område där han säljer mindre per timme på grund av otillgängligheten. Han får jobba mycket mer för att sälja samma mängd som en del av kollegorna.

Jobbet en säkerhet
För Curro, som för övrigt betyder just ”kneg” eller ”jobb”, är arbetet just precis det. Ett jobb. Det är tungt och slitsamt. Du lär dig att lyfta rätt och du vänjer dig vid lyften och obekvämligheterna. Men det gör dig knappast rik.
—Det är inte så lätt att få ett jobb, säger Curro. Det här är min säkerhet. Jag vet vad jag har och det täcker mina utgifter.

Han tar bara en veckas semester varje år. Som egenföretagare kan han egentligen välja. Men utan jobb, inga inkomster, bara utgifter.

Inget farligt jobb
Att det skulle vara ett farligt yrke nekar han dock bestämt till. Inte på det viset man kan tro i alla fall.
—Nej, det är helt säkert, så länge du inte manipulerar med gasen. Jag är inte rädd och har aldrig råkat ut för någon olycka.
Det vill säga med gasen som bov. Gasbehållarens tyngd kan däremot orsaka skador.
—Jag har säkert snubblat och fått den på foten, men någon olycka med gas inblandad har jag aldrig haft.

Utdöende yrke
25 år i yrket och femton kvar. Curro hoppas jobba tills han blir 60 år. Om kroppen orkar. Och efterfrågan finns kvar. För den minskar. Samhället förändras. Många människor går över till centralgas eller väljer andra uppvärmningssätt.
—Nu för tiden jobbar ju både mannen och kvinnan i många familjer. Då väntar de till helgen och åker till bensinstationen för att köpa sin gas.
Men Curro tror inte att efterfrågan dör ut så länge han jobbar. Det finns fortfarande många gamla hus i Málaga.

Förr körde lastbilarna med gasbehållarna runt i staden, försäljarna skrek och skramlade för att fånga uppmärksamheten. I Málaga lever det kvar. Men i dag beställer de allra flesta via telefon. En del av dem som jobbar dagtid lämnar den tomma gasbehållaren utanför dörren, och pengarna undertill.
—Men det beror ju lite på var du bor, säger Curro. Du vill ju inte riskera att någon stjäl gasen eller pengarna.

Och den oranga färgen?
–Nej, den är jag inte särskilt förtjust i. Du tröttnar, säger Curro med ett leende.

Namn: Francisco Miguel ”Curro” Muñoz Urbaneja
Ålder: 45 år
Yrke: Butangasförsäljare, ”butanero”
Arbetsplats: Casco Antiguo i Málaga
Utbildning: Grundskola samt behörighet för transport av farligt gods (ADR), lastbilskörkort (C), utbildning för att bli företagets säkerhetsrådgivare.
Lön: Cirka 1 200 euro/månad (netto)
Semester: 1 vecka/år
Bostad: Lägenhet i Málaga
Familj: Fru och två söner
Intressen: Sport, att se, ej praktisera, särskilt fotboll, basket och tennis, samt att spela schack med sonen.