De första veckorna jag upplevde krisen, först i Kina och sedan i Italien, var jag helt inställd på att rädda liv faktiskt skulle få kosta allt. Nu, några veckor senare när vi ser effekterna i samhället i övrigt, är jag inte lika säker. Inledningsvis fanns också många rapporter om att man nog skulle kunna stoppa viruset helt som i Kina, men experterna tror att smittan kommer återvända även där. Idag har ju viruset fått fäste på alla kontinenter så det loppet är nog faktiskt kört. I avvaktan på ett vaccin, som tyvärr är många månader bort om man skall följa alla kvalitetsregler och minimera risken för biverkningar (typ den narkolepsi vi fick med i vaccinet i förra epidemin) står vi i balansgången mellan att försöka bromsa smittspridningen/antal döda och att undvika permanent ekonomisk skada på samhället i övrigt.

Vi har också lärt oss mer om viruset. Man trodde först att det var en så kallad. droppsmitta (typ vinterkräksjuka), men lutar nu mer och mer åt att det är luftburet (typ vattkoppor) och därmed faktiskt ännu smittsammare. Det innebär i så fall att det är ännu svårare att undvika att bli smittad i längden. Vaccin blir ännu mer nödvändigt för att riskgrupperna skall kunna återgå till normal vardag.

Ser vi på hur dessa virus normalt sett beter sig kan vi tyvärr nog även räkna med en ny våg både i höst och nästa vår. Då, om ett år, har vi kanske ett vaccin som förhoppningsvis räcker till riskgrupperna i första omgången. Det lär bli internationellt slagsmål om de första tillverkningsdoserna.

Problemet är att nuvarande karantänen inte kan pågå i ett år, då har vi inga företag kvar och regeringarna i världen har inte heller förmågan att hålla liv i ekonomin så länge. Vad gör vi?

Det mest nyanserade ser ut att vara att försöka skydda riskgrupperna (och indirekt sjukvården) med en ”så total isolering som möjligt” för just dessa grupper, tills vaccinet kommer och samtidigt låta befolkningen i övrigt gradvis få återgå till en mer normal vardag. Detta är enkelt att säga, men svårare att genomföra. Det går nog dock. Ska vi alternativt försöka uppnå ”flockimmunitet” så kommer det förmodligen kosta ännu mer liv och bli ännu större påfrestning på vården. Sveriges flexiblare förhållning kan i det avseendet vara ett vågspel med framför allt sjukvården och det extra antal sjuka/döda det eventuellt kan leda till.

Resten av Europa är mer restriktiva. Det intressanta är dock att Sverige faktiskt följer WHO’s rekommendationer för droppsmitta, så det finns egentligen ingen anledning för grannländerna att kritisera. Många länder (som Spanien) har däremot infört tuffare regler och nog kanske baserat det på egna tidiga misstankar om luftburen smitta. Vi får se hur det går, men vi skall inte heller glömma att människor i Norden inte bor/umgås generationsvis på samma sätt som i sydeuropa. Det har stor betydelse för smittspridningen. De områden i Stockholm där smittan spridits mest är relativt sett trångbodda områden, förutom vissa äldreboenden.

Det förespråkarna för att ”helt släppa alla restriktioner och återgå till det normala i alla avseenden” glömmer är att då lär många inom sjukvården ge upp, sjukskriva sig och säga ”ska ni festa medan vi i sjukvården ska ta hand om alla de extra sjuka och döda som ert beteende resulterar i?” så nej. Samhället idag är inte heller dimensionerat för att ta tand om den vågen av ännu fler sjuka och döda, som det sannolikt skulle innebära. Det har vi sett exempel på senaste tiden i både Italien och Spanien.

Glöm inte heller att det verkar finnas ett samband mellan mängden virusexponering och hur allvarligt sjuk man blir. Vi ser många inom vården som blir sjuka och även dör, mer än 40 läkare i Italien. Även om procenttalet av totala befolkningen är litet blir det väldigt många döda människor i praktiken. Antalet döda per dag är nästan fördubblat jämfört med normalt. Vården kan i värsta fall kollapsa och stänga även för de med andra sjukdomar. Vi kan inte göra våra sjukvårdare till självmordspiloter, och de skulle nog aldrig heller acceptera det uppdraget.

Om inte det faktum att viruset ser ut att vara luftburet redan har sett till att smitta större procentuella delar av befolkningen och vi uppnått ”flockimmunitet” snabbare än vi trott, blir vi nog tvungna att ta oss igenom detta med fortsatt disciplin och eventuellt nya perioder av karantän samt social distansering. Detta för att hålla antalet nya smittade, sjuka och döda på en ”hanterbar” nivå. Ja det låter hemskt.

Till sommaren kommer klimatet hjälpa till i Europa och kan erbjuda lättade restriktioner, men ändå långt ifrån ett liv precis som förr. Resor måste nog begränsas, så att man har koll på ny smittspridning inom områden där man jobbat hårt för att uppnå en ”hanterbar” situation (vilket till viss del sker sker naturligt med svagare ekonomi och ökad arbetslöshet). Allt som innebär extra risk för ny smittspridning typ ”after ski” måste begränsas, inga partyn på Solkustens stränder och barer, förmodligen färre bord i restauranger, fortsatta tvåmeters distanslinjer i många sammanhang. I Kina låter man bara de resa som bedöms friska och de får en speciell kod i en app. Så kan det eventuellt även bli i Europa, annars kan man inte ha koll på smittoläget och alternativet blir helt enkelt att fortsätta hålla gränser stängda, med alla de konsekvenser det innebär för bland annat turistindustrin.

Man kanske kommer inrätta speciella karantänsboenden för vissa grupper av befolkningen, bemannade enbart av de som har haft sjukdomen och är immuna (man tror de blir immuna åtminstone en viss tid) tills dagen V för vaccin infinner sig. Detta kan t.ex. vara stugbyar eller hotell som isoleras 100-procentligt med hjälp av buffertar av immun personal. Politikerna tittar redan på det. För oss som bor på Solkusten kan det faktum vi sett en långsammare smittspridning och lägre antal smittade per capita faktiskt bli negativt, det innebär att en relativt sett större del av befolkningen inte är smittad och vi behöver därför vara ännu mer försiktiga för ny smittspridning.

Alla är överens om att vi behöver få igång samhället igen i april för att inte sätta världen i en recession/depression. Men de närmaste tolv månaderna blir ingen dans på rosor om vi vill ha både en fungerande vård, en ”hanterbar” smittspridning, omtanke om riskgrupperna och en någorlunda fungerande ekonomi.

Förhoppningsvis vaknar vi alla imorgon och inser att vi på något mirakulöst sett uppnått flockimmunitet! En sak är säker - 2020 kommer gå till historien.

Carl
(Jobbar inom Healthcare)