Svenskkolonin i Barcelona må vara ung, men den har rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Skandinaviska klubben bildades redan 1927. Idag har föreningen mellan 300 och 400 medlemmar, bland dem finns hela familjer.
– Det är en av de äldsta internationella föreningarna i Katalonien, berättar Maria Sundvall, 33 år och tidigare ordförande i klubben. Jag tror det var sjömän som startade den en gång.

I övrigt berättar hon att svenskarna i Barcelona generellt sett inte är så benägna att söka kontakt med varandra.
– Det är inte som på sydkusten, säger hon. Det är ganska individualiserat, men de som stannar får behov att söka sina rötter efter några år.

Till Skandinaviska klubben kommer också de som har spanska kompisar och vill visa dem vad en kräftskiva är, och svenska tjejer som tar med sina katalanska pojkvänner till julbasaren. Margaretha Bernsten Persson kom till Barcelona för 25 år när maken, som var chef för Black & Decker, förflyttades hit.
– På 80-talet, med de svenska företagscheferna och deras fruar, då var vi mer som en koloni som höll ihop.

Svårt med skolor
I Barcelona finns ingen svensk kyrka och trots flera försök att starta en svensk skola har ännu ingen lyckats få det att gå ihop ekonomiskt. Underlaget är för litet och de flesta svenska barnen går i internationella skolor. Margaretha berättar att det inte finns en enda spansk skola i Katalonien, allt är på katalanska, något hon är mycket kritiskt till.
– Mina barn gick i fransk skola, säger Margaretha. Katalanskan är ett litet språk, jag vill inte tvingas lära mig ett till. På kulturell nivå håller jag med om att katalanskan ska bevaras, men det har blivit en politisk fråga och det viktigaste är ju att vi kan kommunicera med varandra.

Maria håller inte med, hon menar att det handlar om att respektera varandra, att katalanerna blir glada om hon som svensk förstår katalanska men att det går utmärkt att svara dem på spanska. Det är så hon kommunicerar med sin katalanske sambos familj.
– De är nog mer intoleranta mot spanjorer som inte talar katalanska efter fler år i Barcelona, säger hon och tillägger dock att när det gäller skolorna fungerar det inte så bra.

Kärleken binder
Även Tottie Bennströms barn gick i franska skolan, mest för att den var känd att vara den bästa i Barcelona, inte på grund av språket. Tottie har bott 37 år i Barcelona, hon kom hit första gången med sina föräldrar redan som 14-åring och gifte sig sedan med en katalan. I Sverige var hon dansös på Operan i Stockholm och nu undervisar hon på en dansskola i byn San Justo. Maria Sundvall kom hit för tio år sedan för att läsa spanska, blev kvar och jobbar idag med webbdesign.

Kristin Lindgren, 35 år, kom till Barcelona för fem månaders praktik, träffade Carlos och idag har de två barn tillsammans. Just nu är hon mammaledig och läser spanska på distans på Umeå Universitet, men i vanliga fall jobbar hon med kompetensutveckling och konferenser för svenska företag. Maina Novara, som är ordförande i SWEA Barcelona och tillhör den äldre generationen, flyttade till Barcelona för sju år sedan för att gifta sig med sin ungdomskärlek.

Inte Spanien
Många av de unga som flyttar till Barcelona jobbar med telefonförsäljning. En annan stor marknad är konferenser och företagsresor. Camilla Björkdahl, 26 år, kom till Barcelona i juni förra året för att jobba på finskägda Scancoming, de skandinaviska resebyråernas kontakt i Barcelona med inriktning på företagskunder. Camilla pluggade spanska i Málaga för fem år sedan, reste därefter ett år i Australien och läste sedan en tvåårig turistutbildning med ett halvårs praktik i Turkiet.
– Att bo i Barcelona är som att bo i Sverige, fast i värmen, säger hon. Här är folk ganska hårda, som i Stockholm. I Málaga är människorna mjukare och tempot lugnare.

Faktum är att Camilla, som med sina minnen från tiden i Málaga gärna ville tillbaka till Spanien, känt sig lite lurad.
– Det är inte som att bo i Spanien. Samtidigt är Barcelona lätt att bo i, jag har ett jobb och vill ge staden en chans.

Vacker stad
Efter åtta månader börjar Camilla äntligen känna sig hemma, hon hittar och har kommit in i livsstilen. Hon har flyttat från centrum ut till den lugnare förorten Cerdanyola.
– Nu, när jag inte längre bor mitt i, tycker jag om att det är stort, gyttrigt och tutigt med genuin storstadsfeeling.

Hon fortsätter:
– Sedan är ju Barcelona himla vackert även om det tog tid för mig att se det. Men nu trivs jag, mår bra och börjar blicka upp på fasaderna, kan slappna av och se det vackra.

Camilla gick nyligen med i SWEA och sjunger i föreningens kör. SWEA i Barcelona är lika ungt som Barcelonasvenskarna i övrigt, med fler 70-talister än 40-talister på medlemsförteckningen.

Läs mer på http://www.swea.org och http://www.clubescandinavo.com