Hotade skatter under ytan

ARKIVRUSSIN (Publicerad 2009-07-03) En annan värld. Känslan av tyngdlöshet, frihet, lugn, färgerna, den rika faunan och floran. Så beskriver hobbydykarna tjusningen med sin sport som blir till en passion för dem som fastnar. La Herradura är ett av få ställen i Andalusien där vattnet fortfarande är klart. Många lockas också dit av den stora rikedomen på ryggradslösa djur, så kallade evertebrater. – Punta de la Mona är dessutom en av få platser i Spanien där du kan se den orangea korallen Dendrofilia Ramea redan från 30 meters djup. I övriga Medelhavet måste du ned mer än dubbelt så djupt, berättar Luis Pellejero, dykinstruktör.

Luis Pellejero har haft sin dykklubb Buceo La Herradura i 16 år, de senaste tolv åren nere i småbåtshamnen Marina del Este några kilometer väster om Almuñécar. Enligt Luis är Tarifa och Costa Tropical de bästa ställena att dyka längs den spanska kusten. Men medan Tarifa är komplicerat på grund av sina starka strömmar har La Herradura fördelen att alltid erbjuda en skyddad plats i och med bergets och buktens utformning. De två utskjutande klipporna Cerro Gordo och Punta de la Mona innebär att det oavsett om det blåser ostlig (levante) eller västlig (poniente) vind, går bra att dyka. En svag levante ger de bästa förutsättningarna då vattnet är varmare och sikten bättre. En västlig vind kan få temperaturen att sjunka ända ned till 14 grader mitt i sommaren och gör dessutom vattnet grumligare.
– Det finns många dykföretag på Costa del Sol men de tar oftast sina kunder till La Herradura, berättar Luis.

Alltid kameran med
Manuel Campillo är undervattensfotograf och gissar att han har fler än 5 000 dyktimmar bakom sig. Han slutade räkna när han var på 3 500 för ett antal år sedan. Han började dyka som 18-åring, idag är han 60 år. Manuel känner till i stort världens alla hav, han har dykt i Australien, Kokosöarna, Galapagos, Karibien, Indonesien, Maldiverna, Micronesien.
– Jag saknar Franska Polynesien, men dit ska jag i år.

Enligt Manuel är Indonesien bästa stället att dyka på, tack var den biologiska mångfalden.
– Inte någonstans har jag sett så mycket liv på en kubikmeter. Idag är det väldigt utfiskat men ändå finns 5 000 olika arter, säger han. De flesta hav har inte ens hälften.

Manuel, som är väldigt intresserad av biologi, lär sig arterna efter hand, särskilt de farliga. Han dokumenterar allt och förhör sig alltid innan han dyker på ett nytt ställe om vad han kan tänkas möta och hur han ska bete sig. Sedan 22 år är kameran hans ständiga följeslagare, han menar att det tillför ytterligare en dimension. I 15 år tävlade han i undervattensfotografering och har vunnit både spanska mästerskap och världsmästerskap (1992).

Färgglada nakensnäckor
Manuel, som bor i Málaga, har båt och lägenhet i La Herradura. Han har dykt där i 20 år och tröttnar aldrig. Han upptäcker alltid något nytt, beskriver sig som en sökare, ständigt på jakt efter det unika, testar sina gränser. Han låter havsål och muränor äta direkt ur hans hand. Förra året dök han med tigerhajar. I La Herradura är det något mindre farliga djur som fascinerar honom.
– Den stora attraktionen här är “los nudibranquios” (nakensnäckor). Det finns nära 30 olika arter i mängder av olika färger.

Till La Herradura kommer också många för att se klumpfisken (pez luna) som närmar sig kustklipporna i sin jakt på mat. Ändå är dykningen i Spanien inte längre vad den varit. Manuel beskriver förfallet som i vissa fall gått mycket fort.
– Under de 20 år jag dykt i La Herradura har floran och faunan förändrats som om det hade gått två sekel, säger han. För cirka 20 år sedan dök jag i Cabopino i Marbella, det var fantastiskt fint, mycket liv. När jag återvände bara några år senare fanns inget kvar.

Han beskriver hur utsläpp och föroreningar lagt sig som ett lager sediment på havsbotten utanför hela Costa del Sol, hur de levande organismerna kvävts och minsta lilla rörelse grumlar vattnet och förstör sikten.

Havet en soptipp
Men det är inte bara miljöförstöringen och fisket som hotar livet under havsytan. Även själva dykarna innebär ett aggressivt intrång. Manuel berättar att det är viktigt att lära sig reglera utrustningen för att kunna flyta med en neutral vikt. Utan erfarenhet bör man inte dyka där det finns klippor. Luis Pellejero säger det samma; först måste man lära sig tekniken och det bör man inte göra i områden med mycket liv. Han berättar att medvetenheten sakta men säkert ökar.
– För inte länge sedan betedde sig dykarna lite som de ville, petade och rörde runt, tog med sig minnen från havet, säger han. Det är enligt lag förbjudet och tänk dig om alla skulle ta med sig en souvenir!

Ett annat problem är det som folk lämnar efter sig, då i huvudsak inte dykarna. Luis dykklubb ordnar gemensamma städdagar då och då och har hittat alltifrån gräsklippare till toaletter.
– De som bor i sina stora villor ovanpå klipporna har många miljoner men dålig uppfostran, säger han. Det är som om de tror att de kan slänga vad som helst i havet bara för att det försvinner ur deras synfält. De är kapabla att kasta en fåtölj, en moped, en säng, till och med sina sopor i havet.

Läs mer på www.fotoacuatic.com och http://www.buceolaherradura.com