(Publicerad 2012-03-01) Det första intrycket av malagabon Elisabeth Härgestam är att utseendet och rösten inte hör ihop. Hon pratar spanska lika snärtigt och välkryddat som stadens taxichaufförer, vilket rimmar dåligt med det ljusblonda håret och de klarblå ögonen. Inte förrän hon byter till sjungande norrländska verkar pusselbiten falla på plats.
– Det är inte konstigt att jag pratar som en taxista, skrattar hon. När jag kom till Málaga betalade jag taxichaufförerna 30 euro för att köra runt och prata med mig! Det var den bästa skolan jag kunde få. Om du förstår dem, förstår du alla!

Hon kan dessutom alla lokalbussarnas rutter.
– Om man ska bo här, måste man ju känna till staden. Det första jag gjorde var att köpa en moped och köra efter bussarna. Det är totalt 61 linjer, så undrar du vilken buss du ska ta till något kvarter är jag rätt person att frâga, säger hon med glimten i ögat.

Kunskap är makt
Elisabeth flyttade till Spanien som tjugoåring och kom rekordsnabbt in i samhället. Det var inte bara språket hon lärde sig den hårda vägen, utan också de oskrivna reglerna i arbetslivet.
– Det är lätt att bli utnyttjad här, menar hon. Jag skaffade mitt första jobb efter fyra månader, samtidigt som jag pluggade spanska. Mitt kontrakt som servitris var på tio timmar i veckan, men i verkligheten var min arbetsvecka över sextio timmar. Ganska snabbt märkte jag att det var vanligt att få en del av lönen vitt och resten svart, eller att barerna hade någon anställd och resten var extrapersonal utan kontrakt. Någon facklig representant fanns inte till hands och facket respekteras inte på samma sätt som i Sverige. Men eftersom jag är både envis och nyfiken tog jag reda på mina rättigheter och nästa gång såg jag till att få ett heltidskontrakt. De protesterade, men jag hade läst B.O.E. (officiella statsbulletinen) och visste vad jag talade om!

Lata spanjorer en myt
Ska man ta ett spanskt jobb gäller det att ha skinn på näsan, menar Elisabeth.
– Om det finns tio olika uppgifter på en svensk arbetsplats, har de tio anställda. Här i Spanien anställer de två och hoppas att de kan klara av allt. Du förväntas också vara klar med jobbet när arbetsdagen är slut och det är ovanligt med ersättare under semester och frånvaro.

Norska väninnan Gine Cook håller med. Hon jämför med Norge och tycker att tempot är stressigare i Spanien. Båda tillbakavisar myten om att spanjorer borde jobba mer. De menar att anställda i privata företag arbetar fler timmar än nordeuropéer, men för sämre lön. Däremot kanske inte alla får så mycket gjort, trots många timmar.
– Värst är det med offentliganställda, de har stora privilegier. Många av dem bryr sig inte om att ge kunden en bra service, tycker Gine.

Dålig tillit
Förtroendet mellan chef och personal kan ibland vara dåligt. Anställda förväntas göra som de blir tillsagda och inte ta egna initiativ. Fast personal värdesätts inte på samma sätt som i Sverige och man blir både anställd och uppsagd med kortare varsel.
– När du blir uppsagd eller slutar självmant, får du ofta gå med en gång, berättar Elisabeth. Chefen vill inte ha någon kvar som inte längre är motiverad.
– Det kan jag faktiskt förstå, fyller Gine i. Jag har sett kollegor som maskat ordentligt de sista dagarna, de bryr sig inte om företaget längre.
– Där har nog vi svenskar en annan stolthet, menar Elisabeth. Vi vill inte lämna från oss ett dåligt jobb. Jag har jobbat hårt in i det sista, vilket uppskattades av arbetsgivaren. Det gjorde att jag fick mitt gamla jobb tillbaka när jag fick sluta på ett annat.

Gine tycker att hierarkin är hårdare på en spansk arbetsplats.
– Chefen är “kung” och kan inte ifrågasättas, anser hon. Men samtidigt är det ofta trevlig stämning bland arbetskamraterna.

Månadslön
Björn Månsson är mäklaransvarig på sparbanken Bancaja i Albir, Alicante. Han har jobbat på spanska företag i sexton år och tycker att de största skillnaderna gäller lönen.
– Spanska chefer skulle aldrig höja din lön om du blir erbjuden något bättre, förklarar han. De kan beklaga att du går, till och med be dig stanna, men de kommer inte att höja lönen.

Han ser också stor skillnad mellan små och stora företag.
– På mindre företag får du så småningom en kompisrelation med chefen även i Spanien. Men problemet är att de små företagen har så knappa resurser. Du förväntas ställa upp på det mesta utan kompensation.
– Min hustru jobbade i klädaffär och gjorde många extratimmar under storhelger, utan ersättning. En skillnad mot Sverige är att här har du månadslön istället för timlön. Din lön är densamma, även om du jobbar övertid på obekväma tider. På sin höjd kan du få ledigt en annan dag.

Björn föredrar större företag, trots att det är mer anonymt.
– Här görs det mesta “by the book”. En anställning inom banksektorn är bland det bästa man kan välja.

Osäker tillvaro
Trots rekordarbetslöshet är de flesta överens om att jobb finns. Elisabeth och Gine har aldrig varit arbetslösa och hittar ofta jobb via kontakter. Men på den spanska arbetsmarknaden får man vara beredd på att snabbt tänka om, vad som helst kan hända. Elisabeth slutade en fast tjänst på kontor för att börja på vad hon trodde var drömyrket i sjukvårdsbranschen. Hon fick tjänstebil och kunde studera till sjuksköterska parallellt. Men snart märkte hon att allt inte stod rätt till:
– Företaget startade med ett subventionerat lån från Junta de Andalucía, berättar hon Men när jag skulle redovisa hur pengarna hade använts, fanns både restaurangnotor och snabbköpskvitton med bland fakturorna. Min arbetsgivare gjorde slut på resurserna för fort och de sista månaderna fanns inte ens pengar att betala min lön.

Nu är hon tillbaka på det förra jobbet, i administrationen på ett export/importföretag. Hon har dessutom blivit lagerchef, vilket innebär en hel del övertid.
– Företaget går bra och det är mycket jobb. Mina chefer påpekar ofta att jag måste vara hård mot lagerkillarna; att höja rösten anses nödvändigt. Men jag föredrar att vara trevlig, det ger bättre resultat, ler hon.
– Trots allt föredrar jag en spansk arbetsgivare, än en svensk som har flyttat hit. En svensk snappar snabbt upp spelreglerna och är inte sen att erbjuda precis lika dåliga villkor. Med en spansk vet du i alla fall vad du får.

Oviss framtid
På ett kontor i Leganés utanför Madrid sitter Mikael Blom från Hälsningland. Tyvärr inte så ofta som han skulle önska. Företaget har infört åtgärder enligt ERE, lagen om arbetsreglering för krisdrabbade företag. Det innebär att Mikael bara jobbar varannan vecka under ett år. De andra veckorna har han arbetslöshetsersättning.
– Det känns en smula oroligt, berättar han. Jag har jobbat här i tjugo år, men vi reparerar maskiner till tryckerier och branschen går inte direkt för högtryck just nu.

Han har det tveksamma nöjet att jobba för fem chefer, de olika delägarna i firman. Alla anser att deras avdelning är den viktigaste, men Mikael är van vid tempot.
– Det tråkiga är att vi inte vet vad som händer när året är slut, förklarar han. Dialogen är lika med noll och cheferna är mycket hemlighetsfulla om hur affärerna går.

Han nämner också fackets roll som närmast obefintlig.
– Det var det jag mest reagerade över när jag kom hit. I Sverige var alla med i facket, här är ingen medlem. Det ses nästan som misstänksamt och man kan känna sig annorlunda om man går med.
– En annan skillnad är att tänkandet är mer individuellt. Jag kan sakna ett gemensamt mål att arbeta för. De flesta anställda tänker mest på att förbättra sin egen position.

Söka jobb
När det gäller att söka jobb i Spanien anser Mikael att samma regler gäller som i Sverige.
– Man bör vara ärlig i sin ansökan. Många spanjorer ljuger tyvärr ändå, särskilt när det gäller språkkunskaper. Det ställer till en del problem när deras engelska inte är den man väntat sig. Generellt är deras nivå ganska låg eftersom de sällan hör engelska; filmer och TV är ju dubbade här.

Han tycker att svenskar som kommer till Madrid för att jobba ofta har en helt annan brist. De förknippar Spanien med sol och fest, inte med jobb och vardag.
– Vi har haft svenskar som kommit ner och jobbat på firman men de har svårt att koppla bort vanorna med mycket mat, dryck och uteliv, trots att de har ett vanligt kontorsjobb. Jag hade själv samma problem i början och det håller inte i längden. Den som vill jobba i Spanien måste helt enkelt ändra fokus och bli en “vanlig jobbare”, även om det är varmt och fint väder.

Viktigt vara flexibel
Elisabeth Härgestam tycker att man ska vara mer formell i sin ansökan i Spanien.
– I Sverige ska man skriva ett personligt brev om sig själv i trevlig ton. Här ska man vara mer korrekt och formell och skriva sina meriter i punktform – ju fler desto bättre. Det är också viktigt att vara välklädd på anställningsintervjun.
– Det viktigaste är att vara anpassningsbar om du kommer från Sverige, tycker Elisabeth. Du får förstå att allt inte är som det “ska vara”. För arbetsgivaren är det en konst att vara laglig på håret och att aldrig ge mer än nödvändigt.
– Föreställ dig att det i Sverige finns en bok om hur man följer reglerna, säger hon med ett leende. Här skulle det istället finnas en bok om hur man slipper undan dem!

Hon tror att det är lättare ju yngre man är.
– Jag har formats som vuxen här. Vänner som kommer ner i trettioårsåldern har svårare att anpassa sig. De är stelare i sin svenskhet och retar sig mer på saker som inte fungerar.

Leva spanskt värt mödan
Trots hårt jobb trivs Elisabeth med tillvaron. Hon skulle inte vilja bo i svenskkolonin, eftersom det är ett hinder för att lära känna den spanska vardagen och upptäcka även dess goda sidor.
– Jag kan träffa folk från Fuengirola som har bott här i tio år och läst spanska länge, men om man inte känner till kulturen blir det ändå svårt att kommunicera, menar hon. Man missar det underförstådda och förstår inte skämten. Málagaborna har en speciell karaktär och humorn är alltid med i språket. Det var när jag förstod hur roliga de var - och hur roligt de har - som jag bestämde mig för att lära mig spanska “på riktigt”.
Livet blir dessutom mycket lättare om man kan skälla på Hacienda när det behövs, ler hon.

Mikael Blom har bildat familj i Spanien och ser klara fördelar med att vara en del av samhället.
– Det tog ett par år innan jag började känna mig som “vem som helst”, men det är absolut värt besväret. Jag tror att många utsända från svenska företag gör misstaget att bara umgås med utlänningar, då kommer de aldrig längre och lever alltid en smula utanför samhället. Det gäller att våga mer.