(Publicerad 2014-12-01) Det är öde som en by i en västernfilm när vi stiger ur bilen i Gotarrendura, några kilometer utanför Ávila. Det var här, för 500 år sedan, som lilla Teresa Sánchez Cepeda Dávila y Ahumada föddes som tredje barnet till Alonso Sánchez de Cepeda och hans andra hustru, Beatriz Dávila y Ahumada. Denna lilla tös skulle bli katolicismens första kvinnliga tungviktare, dess första kvinnliga kyrkolärare och inte minst författare till ett flertal framstående katolska skrifter, bland dem Fullkomlighetens väg, Den inre borgen, Boken om mitt liv samt korrespondenssamlingen Brev i urval.

Gotarrendura är ingen direkt turistmetropol, med sina gator av cement och enstaka klädstreck vajande i brisen. Det är bara en staty och en skylt vid infarten till byn som antyder att detta faktiskt är den plats där det blivande helgonet föddes.
Innanför närmaste öppna dörr, som visar sig leda till en improviserad frisérsalong, döljer sig större delen av den kvinnliga bybefolkningen. En liten gumma tittar fram från under en torkhuv.
– Ah, ni är här för La Santas skull! Timoteo har nyckeln, han bor i huset med alla blommor. Nedför gatan, till höger!

Symboliska duvor
Timoteos nyckel leder inte till Teresas familjs hus, för det finns inte bevarat. Det enda i byn från Teresas tid är familjens duvslag, palomar, som på den tiden hade en funktion liknande en hönsgård.

Det är inte så lite, för under resten av Teresas liv kommer symboliken med duvor ständigt att finnas närvarande, inte minst när hon talar om sina kloster som ”palomarcicos” och om nunnorna som ”palomas”.

En flock vilda duvor flyger upp från taket. Idag är duvslaget nyrenoverat och obebott, förklarar Timoteo, efter att han nickat vänligt, skramlat fram nyckeln och lotsat oss genom en grön träport.

700 små nischer ryms i de gamla väggarna, halvmåneformade, så att duvorna kan landa mjukt och fint och inte fastna med vingarna.
– Någon form av spiritualitet måste det väl finnas, säger Timoteo med ett mystiskt leende när jag frågar om hur det känns att leva på samma mark som ett helgon.
– Någon form av energi. Om du känner dig lite dålig en dag och kommer hit och sätter dig och hör hur fåglarna sjunger, utan att någon stör… Då mår du snart bättre.

Ville bli martyr
Teresas föräldrar var belästa, fromma människor, med ”den mest fläckfria heder” och ”fulländade ärbarhet”, enligt helgonets egen självbiografi. Det var ett par böcker i faderns ägo som tidigt väckte hennes fascination för religion. Hon lekte gärna kloster och nunnor med de andra flickorna i byn, hon gav sig iväg med sin ett år äldre broder Rodrigo mot områden ockuperade av muslimer, för att där söka tillfångatas och halshuggas och på så sätt uppnå den saliga ”evigheten” genom martyrskap snarast möjligt. Idag finns en särskild utsiktsplats över Ávila där Teresas farbror hann ikapp barnen och återförde dem till säkerhet.

Skör hälsa
Men när Teresa var tolv år gammal drabbades familjen av sorg, då hennes mor avled. Medan Teresas äldsta syster gifte sig och axlade modersrollen i familjen, skickades Teresa iväg till Ávila för att gå i skola hos augustinernunnor. Efter bara 18 månader tvingades hon dock återvända hem. Hon blev nämligen mycket sjuk, ett tillstånd som skulle ledsaga henne livet ut – och också kom att spela en stor roll i hennes andliga liv. Som hon senare själv skriver: ”…den hjärtsjukdom jag kom för att få bot för blev bara värre och värre. Ibland kändes det som om mitt hjärta slets sönder av skarpa tänder, så att jag var rädd för att bli galen…”.

Det var under denna period i livet som hon kom till insikt om att hon ville leva ett religiöst liv. I november 1535 lämnade hon sitt hem för gott och tog sig till nunneklostret La Encarnación i Ávila, som kom att bli hennes hem i stort sett fram till hennes död.

Eftertraktat kloster
"Ave María Purísima", hälsar Ana i butiken när Sydkusten kommer på besök. Det doftar av mat, för klostret är ännu verksamt. Ett 30-tal nunnor i åldrarna 21 till 85 år bor här i dag, i strikt klausur innanför de tjocka väggarna som bara har ett fåtal små, smala fönster som släpper in en gnutta dagsljus.

Santa Teresa sa att klostren måste vara små, berättar Ana. Om fler vill komma hit måste de först bo i ett annat kloster, tills det blir någon plats ledig. Men visst måste det vara speciellt att bo där ens ”madre fundadora” bodde. Därför är det alltid fullt!

Besökarna är desto fler, både från när och fjärran. Från de mest skilda kulturer.
Även om Santa Teresas stora verk är katolska, är de universella. Det är därför inte ovanligt med exempelvis buddhister på besök. De ser Santa Teresa som en mästare inom meditation!

Vi passerar den trappa där Jesusbarnet skall ha uppenbarat sig för Teresa och bett om hennes namn, ”Teresa de Jesus”, och själv presenterat sig som ”Jesus de Teresa”.

Under takbjälkarna finns det rum där Teresa bodde som föreståndarinna. Här finns en stor samling av föremål med anknytning till helgonet – en broderad duk, en tand, brev, den trästock hon använde som kudde, med mera.

Under Teresas epok bodde det närmare 200 nunnor i klostret, men det var Teresa som gjorde sig allt mer känd utanför klostrets murar. Hennes visioner, bland annat av helvetet och den plats som fanns reserverad för henne om hon inte levde ett fullgott andligt liv, oroade både kyrkorepresentanter och vanligt folk. Hon ansågs inte ljuga om sina uppenbarelser men hennes syner troddes vara inspirerade av ondskans makter.

Först på 1560-talet, efter många år av sjukdom och starkt motstånd som bemötande, fick hon till sist tillstånd att tillsammans med sin biktfader Juan de la Cruz (Johannes av Korset - även han senare helgonförklarad) forma barfotagrenen av karmeliterna. De gick tillbaka till 1100-talets ursprungliga, betydligt striktare regler och grundade nya kloster i denna anda.

Klostren skall vara små, menade Teresa, för att undvika maktbegär, och de skall inte ha några fasta inkomster, för att motverka girighet. Man skall försaka allt som ligger i vägen för det personliga jagets förening med Gud.

Teresa gav sig ut i landet för att grunda nya kloster i en rad olika städer, bland annat Medina del Campo, Valladolid, Toledo, Salamanca, Alba de Tormes, Segovia och Sevilla. Men hon ägnade också en stor del av sin tid åt sitt författarskap. Där redogjorde hon för sina personliga erfarenheter, sina meditationer, reflektioner och insikter. Hon skrev om vikten av en asketisk livsstil, med minimala världsliga band för maximal koncentration på Jesus. Hon predikade att man helt och hållet måste upplåta sig själv till Gud, att man måste lämna alla distraktioner därhän.

Men livet handlar inte bara om att försaka världsliga förströelser och njutningar. Genom en enklare livsstil, menade Teresa, får man också mindre krav på sig att leva upp till som människa. Genom att skapa en helig tystnad i sitt hjärta, får man erfara Guds närvaro.

Vägen till Gud
I Den inre borgen skriver hon om varje människas sju inre boningar, och hur man genom bön och andakt långsamt går från en boning till nästa, tills man i den innersta, sjunde boningen når självaste heligheten, Gud.

Hon stod emot sjukdomar och benbrott, övertygad om att varje ny svårighet är sänd som en prövning från Gud. Men i september år 1582 gick det inte längre. I samhället Alba de Tormes, där hon tidigare hade grundat ett nunnekloster 1571, blev hon sängliggande och 4 oktober somnade hon in i armarna på sin ordenssyster Ana av San Bartolomé.

Det är här som hon vilar än idag. I den stora kyrkan med sin imponerande träport och trätak, råder ett slags värme som saknades i klostret i Ávila. En söt doft av liljor sprider sig från altaret, som rymmer en tämligen liten sarkofag med två änglar bakom ett järnsmidesgaller.

Kammaren bakom sarkofagen når man genom ett museum, som bland annat innehåller Teresas älskade samling figurer av Jesusbarnet. Dessa brukade hon dansa kring och sjunga till varje jul. Två relikgömmor står intill sarkofagen. Den ena innehåller en av Teresas armar, den andra hennes hjärta.

Nog känns det en aning underligt att studera det 500 år gamla torkade hjärtat i sitt relikvarium samt det smala underarmsbenet i sin V-formade glasbehållare. De utgör delar av den högst extraordinära kvinna som helgonförklarades av påven Gregorius XV år 1622 och som sedan dess har varit inspiration, ledsagare samt modersgestalt för otaliga katoliker.

Men när bönerna letar sig fram från en sal invid altaret, bakom en böljande gardin, minner de också om hennes liv för 500 år sedan. Om att det kan ha låtit exakt så här då Teresa själv satt bakom gardinen och bad.
Idag må hon vara helgon, men då var hon en kvinna med känslor, tankar och visioner.

TEXT: KRISTIN HELGESSON SVENSKE

Fakta:

Karmeliterna
En grupp eremiter/pilgrimer från Västeuropa som under 1100-talet bosatte sig på berget Karmel i Palestina för att i avskildhet från resten av världen viga sitt liv åt bön, arbete och tystnad.

Klassas idag som en av tiggarordnarna, då varje ordenssyster eller -broder skall bo i enskild cell, ägna sig åt bön och handarbete, leva i fattigdom, avstå från att äta kött och iaktta tystnad.

Sankta Teresa av Ávila
Även: Santa Teresa de Jesús
Född: 28 mars 1515 i Gotarrendura, Ávila.
Död: 4 oktober 1582 i Alba de Tormes, Salamanca.
Grundare av barfotaorden inom karmeliterna. Författare av bland annat Boken om mitt liv, Fullkomlighetens väg, Den inre borgen samt psalmtexten Känn ingen oro (”Nada te turbe").
Högtidsdag: 15 oktober.
Övrigt: Förklarad helgon 1622 samt kyrkolärare 1970.