(Publicerad 2006-04-14)

Marbella kommun har i årtionden ansetts vara juvelen i Costa del Sol-kronan, men glansen försvann i slutet på 80-talet som en konsekvens av misskötsel, grundad i en svag kommunledning. Marbella skakades av hög kriminalitet, droger och allmänt förfall när byggföretagaren Jesús Gil y Gil beslöt presentera ett eget parti till lokalvalet 1991. Först hade han erbjudit den omtyckte aristokraten Jaime de Mora y Aragón att kandidera till borgmästare, men tog honom istället på orden när Don Jaime vid en middag svarade ”varför kandiderar inte du själv”.

Jesús Gil hade investerat i en rad byggprojekt som han inte lyckades sälja, på grund av Marbellas förfall och en allmän sjunkande konjunktur. Han stack aldrig under stol med att hans främsta mål med borgmästarkandidaturen var att återupprätta Marbellas prestige, för att förränta sina privata investeringar.
Argumentet gick hem och i avsaknad av en lika karismatisk motståndare fick GIL-partiet direkt egen majoritet. Den initiativrike Jesús Gil satte omedelbart igång ett chockprogram som gick ut på att rensa Marbella från ”slödder” (prostituerade, narkotikahandlare och liknande). Lokalpoliserna blev fler och fick i det närmaste fria händer mot alla oönskade element. Till dessa sällades alla oliktänkande, exempelvis oppositionspolitiker, av vilka exempekvis PSOE:s Isabel García Marcos tvingades flytta till Málaga på grund av dagliga trakasserier.

Synliga förbättringar
De synliga resultaten i Marbella lät inte vänta på sig. Jesús Gil lät rusta upp stora delar av kommunen, en nya strandpromenad byggdes och renhållningen blev en prioritetsfråga. Gil utgjorde ett färgstarkt inslag på den normalt gråa politiska arenan och Marbellaborna var över lag stormförtjusta.

GIL-partiets övertagande utgjorde också en revolution rent administrativt. Deras egen majoritet gjorde att GIL-partiet kunde göra precis som det behagade och fullmäktigmötena blev både mer sällsynta och betydelselösa. En rad kommunala entreprenörsbolag bildades, med den gemensamma nämnaren 2000.
Planeamientos 2000 fick ansvaret för byggande och infrastruktur (under ledning av numera ökände Juan Antonio Roca) medan Saneamientos 2000 tog hand om renhållningen. Dessa entreprenörsbolag skulle senare visa sig ingå i en jättelik härva som successivt tömde Marbellas kommuns kassa, genom både uppblåsta och falska fakturor.

Medarbetare
Jesús Gil var GIL-partiets grundare och förgrundsfigur, men själva borgmästarjobbet överläts till medarbetare. Den som fungerade som tillförordnad borgmästare under GIL:s första år vid makten var Pedro Román, som självmant avgick i slutet på 90-talet, när korruptionsutredningarna mot honom riskerade att skada partiet. Román var utfattig när Jesús Gil utsåg honom till vice borgmästare. Historien förtäljer att han fick ett personligt lån av Gil på 100 miljoner pesetas med vilket han köpte mark i området Sierra Blanca. Då marken inte var byggbar kom han över den billigt och när kommunledningen omedelbart efter gav tillstånd till de lyxvillor som senare uppfördes i området tjänade Román en förmögenhet.

GIL inte bara försvarade utan stärkte sin egen majoritet i de efterföljande valen både 1995 och 1999. Trots anklagelser om korruption och egenmäktigt förfarande och anmälningar av främst oppositionsledaren Isabel García Marcos, satt Gil ohotad vid makten. GIL-partiet vann så mycket sympatier att de även kom till makten i andra kommuner som Estepona, Ronda och La Línea de la Concepción. I Ceuta saknade partiet ett mandat för egen majoritet, men ett uppmärksammat avhopp med misstänkta mutor bakom möjliggjorde GIL:s maktövertagande 1999.

Slut på expansionen
Segern i Ceuta, en enklav som åtnjuter regionalstatus, skulle dock innebära en vändning i GIL-partiets utveckling. Koalitionen blev inte långvarig och Jesús Gil blev snart indragen i flera korruptionsutredningar, som bland annat ledde till en uppmärksam häktning där Gil fick tillbringa en månad i provinsfängelset i Alhaurín de la Torre. Senare gjorde Gil gällande att hans ambition att styra i Ceuta var den direkta orsaken till att dåvarande regeringschefen José María Aznar (PP) enligt uppgift skulle ha beordrat sätta dit Marbellaborgmästaren.

Efter att ha klarat sig undan en rad åtal genom åren, bland annat för kommunens sponsring av Gils eget fotbollslag Atlético Madrid för 450 miljoner pesetas, kom rättvisan slutligen ikapp honom och Gil belades med ämbetsförbud 2002. Han avgick från sin post vid ett uppmärksammat fullmäktigemöte och lämnade över till Julián Muñoz, som sedan Pedro Románs avgång agerat som ställföreträdande borgmästare.

Även om tidigare servitören Muñoz blev ny borgmästare, ansåg många att det var Jesús Gil som fortsatte att styra kommunen från sitt palats Club Financiero, vid Marbellas västra utfart. Relationerna mellan Gil och Muñoz blev allt sämre och förvärrades av den senares skandalromans med den kända folksångerskan Isabel Pantoja. Trots att Muñoz under valkampanjen 2003 förnekade ryktena var han inte sen att efter valsegern skilja sig från sin hustru Maite Zaldívar och förvandla Isabel Pantoja till Marbellas ”First lady”. Zaldívar hämnades genom att framträda i skvallerprogram och bland annat berätta hur Muñoz alltid hade stora mängder kontanter i nattduksbordet.

Röjdes ur vägen
Muñoz idyll som omvald borgmästare och nyförälskad skulle inte vara länge. Bara en månad in på nya mandatperioden kom det överraskande beskedet att drygt hälften av GIL-partiets fullmäktigeledamöter tänkte göra sig av med Muñoz genom misstroendevotum. För att denna skulle lyckas hade de i hemlighet förhandlat med ledamöterna från PSOE och Partido Andalucista, även om två PSOE-ledamöter ganska snart hoppade av konspirationen.

Den udda misstroendegruppen gick under jorden, medan PSOE-ledaren Isabel García Marcos och PA-ledaren (och tidigare GIL-rådet) Carlos Fernández förberedde misstroendeomröstningen. Först till själva omröstningen i augusti 2003 dök de övriga kuppmakarna upp i Marbella igen och med en rösts majoritet undanröjdes Julián Muñoz och körsångerskan Marisol Yagüe blev Marbellas första kvinnliga borgmästare. Isabel García Marcos och Carlos Fernández svek mot sina röstare gav dem posten som första och andra vice borgmästare, samtidigt som de tre socialisterna i den nya koalitionen uteslöts ur PSOE.

Smutsigt byk i tv
Misstroendeomröstningen ledde till en öppen konfrontation mellan Julián Muñoz och Jesús Gil, som kulminerade i ett direksänt gräl mellan de två i skvallerprogrammet Salsa Rosa. Bägge anklagade varandra för grova korruptionsbrott, men när de en vecka senare kallades till domstol för förhör hade känslorna uppenbarligen svalnat och ingen angav den andre.

Jesús Gil förnekade fram till sin död bara två år senare att han skulle ha legat bakom kuppen mot Muñoz. Den troligaste versionen är att den verklige kuppmakaren var Gils byggchef under alla år Juan Antonio Roca, som strax efter Muñoz omval undanröjdes som en eftergift till de andalusiska regionalmyndigheterna. Fram till Operation Malaya hade Roca mirakulöst nog undgått alla typer av åtal, men den förmögenhet som han hade samlat på sig genom åren var uppenbarligen inte tillräckligt för att han skulle tillåta att Muñoz ställde honom åt sidan.

GIL-partiet upplöstes
Nya borgmästaren Marisol Yagüe fullbordade koalitionsöverenskommelsen genom att upplösa GIL-partiet. Hennes svek mot de röstande var därmed totalt, då hon både undanröjt borgmästarkandidaten samt det parti som en majoritet av Marbellaborna hade röstat på. Kvar blev en konstellation i kommunledningen som ingen av de röstberättigade rimligtvis kunde identifiera sig med. De fyra partier som från början röstades in i fullmäktige splittrades i sammanlagt åtta grupper.

Endast Partido Popular förblev oförändrat. Flera av ledamöterna, som exempelvis Julián Muñoz och Carlos Fernández tvingades senare avgå på grund av fällande domar som bland annat gav dem ämbetsförbud.
Marbellas skuta hade redan rejäl slagsida när tillslaget mot kommunen genomfördes 29 mars. Nu återstår att se vilken kapten som kan få fartyget på rätt köl igen.