Livet på gatan är verklighet för 6 000 personer i den spanska huvudstaden. Detta enligt hjälporganisationen Cáritas. Deras huvudsakliga syssla är att överleva, antingen genom bidrag från förbipasserande eller genom att uppsöka någon av de sociala hjälpstationer som finns till buds. Kommunala hem, mottagningsförläggningar och allmänna matsalar räcker ofta inte till, för att bistå alla behövande.

För oss som bor i Madrid utgör de hemlösa en del av gatubilden. Få har dock tagit sig tid att stanna och lära känna historien bakom den som ligger vid vilket som helst gathörn. Gör man det blir bilden en helt annan.

Svåra förhållanden
Calle Princesa, klockan två på natten. En man med långt rufsigt hår och stort skägg talar för sig själv där han går fram. Han verkar inte gå i någon bestämd riktning. Vänder tillbaka, sätter sig på en bänk, ställer sig upp och börjar gå igen.
Hans kläder, klart otillräckliga för de låga temperaturerna, är smutsiga liksom hans händer. Den karakteristiska bilden av en tiggare bryts sönder så snart du hör honom tala.

Bruno är fransman, som talar perfekt spanska och vars vokabulär antyder att det rör sig om en kultiverad man. Han föddes i en by nära Orleáns och säger sig vara 48 år gammal, även om han ser betydligt äldre ut. Det som skrämmer honom mest är kylan i Madrid, “som dödar folk, som dödar mig, som hindrar min hjärna att fungera normalt”. Trots det vägrar han sova på mottagningshemmen, vilket han brukade göra tills de stal hans skor.

Sparar till returbiljetten
Bruno har studerat historia och kom till Spanien via tåg, efter problem med den franska polisen. Han fick 2 000 euro av sin familj, som han snart hade slösat bort och från billiga pensionat hamnade han sedan på gatan. Han medger att “jag gjorde bort mig, än idag frågar jag mig hur jag kunde göra av med alla pengar utan att ens spara till en returbiljett”.

Den enda utvägen han ser är att återvända till Frankrike och hoppas att familjen, som han inte kontaktat sedan han kom till Spanien, hjälper honom. Förhoppningsvis ska han kunna få ihop 75 euro till biljetten, genom det han får av olika människor på stan, då “slutet på tunneln för mig är att återvända till Frankrike, på ett eller annat sätt, om det så bara är för att dö, för jag känner mig lite gammal och sjuk. Och om det är för att dö så föredrar jag min egen säng än en främmande bädd i något fattighus här i Madrid”.

Julio tigger nära Plaza de Colón, mellan ett känt café och bakdörren till en horhus. Han brukar sitta på en liten pall och har redan en skylt på vilken han ber om hjälp för att skaffa mat. Han är en äldre man i 70-års åldern, skäggig och okammad. Han bär ett par slitna manchesterbyxor och en tröja, också den gammal, samt en smutsig rock.

Julios problem startade för länge sedan. Han säger att han tillbringat en god del av sitt liv i fängelse. Alltid för mindre grova rån, men alltid bakom galler. Han nämner flera fängelser som han vistats i “på Francos tid”. Han medger att han hade en stökig uppväxt, att han aldrig fick rätsida på studierna och slutligen “hamnade i trubbel”.

Med pengarna han får av folk har han så det räcker till mat och “ett dåligt pensionat”. Han vidhåller dock att det är bättre än att sova på gatan. De offentliga mottagningarna, där han vistades när han hade det sämre, tänker han inte återvända till. “Där kan du bli av med allt du har. Det finns mycket dåliga människor”. Under lång tid åt han även i de offentliga matsalarna, speciellt en som drivs av nunnor och som erbjuder dagliga måltider vid Ronda de Segovia.

Konkurrens bland tiggarna
I samma matsal brukade Emilia äta. På Calle Arenal, mitt i julruschen, tigger en kvinna som ser ut att vara i 30-års åldern. Emilia bär en stickad mössa som liknar en basker och en lång sliten klänning, under vilken hon har några få plagg att skydda sig mot kylan med. Hon har bott på gatan under en period, men för tillfället sover hon hos en väninna. Hon vill inte återvända till sin hemort Léon. Tydligen har hon problem med sin familj. Emilia var hembiträde åt en äldre kvinna, men när kvinnan dog stod hon plötsligt på gatan.

Hon säger att folk i allmänhet är ganska hjälpsamma och att det finns ett par kyrkor där hon kan få hjälp, men trots det är “livet på gatan mycket hårt”. Emilia säger att till och med på gatan stöter du på konkurrens. En dag blev hon knivhotad av en rumänska för att hon tiggde för nära hennes plats. Hon ser tydligt på sin situation, “jag är inte på gatan för att jag vill det” och hävdar att hon skulle skulle vilja arbeta, men att invandrarna lagt beslag på alla jobb.

En invandrares besvikelser
Många av de hemlösa har kommit långväga ifrån. Det rör sig om ett stort antal invandrare. Enligt Cáritas utgör de nästan hälften av de hemlösa, eller 48,2 procent. I deras fall har drömmar och förhoppningar slagits i spillror. Deras ursprungliga bild av Spanien som paradiset har inte mycket gemensamt med verkligheten på gatan. Det är inte lätt att få kontakt med dem. Det beror bland annat på deras rädsla eller svårighet med språket.

Vid tågstationen i Atocha ber en medelålders rumän om hjälp, medan han sitter på knä och tittar sorgset mot himlen. Han lever på cirka tio euro om dagen. Han han varit i Spanien i fyra månader och kan endast försörja sig på att tigga, då han saknar “papper”.

På väg ned från Gran Vía, mellan storslagna teatrar där påkostade musikaler uppförs, befinner sig Karl. Hans hem består av några inklämda papperskartonger i ett gathörn och han delar sitt “hem” med tre hundar, som han aldrig skiljer sig ifrån. Det som syns från gatan är en stor skylt av kartong med en kort text där Karl på spanska, engelska och tyska ber om om en allmosa. Han har varit i Spanien i åtta år. Första tiden jobbade han på Mallorca men nu har han sina hundar, vilket gör det svårt att finna varken jobb eller hem. Han är en ganska känd person på Gran Vía då en av hans hundar skäller när någon skänker en slant, medan Karl utför någon pantomimgest.

Lösningar på svårigheter
Cáritas efterlyser i sin senaste rapport större ansträngningar för att råda bot på denna situation. De uppmanar myndigheterna att avsätta större medel till återanpassning, utökad invandrarhjälp och enklare tillgänglighet till bostäder. Även polisens behandling av de hemlösa kritiseras. Allmänheten uppmanas å sin sida att engagera sig i större utsträckning i problemet.

Vid varje bänk eller gathörn finns en historia som är värd att återges. De liv som gömmer sig bakom fasaden förtjänar att blir kända. Kanske är det just så, som hjälporganisationerna hävdar, som vi kan få slut på den bristande tillit som uppenbart existerar mellan de utstötta och de medborgare som har sina liv under kontroll.

Text: Tomás Ocaña Urwitz, Álvaro de la Torre, Sergio Sánchez

Fakta: Enligt en rapport från Fundación Foessa och Cáritas finns det cirka 30 000 hemlösa i Spanien. De utgör toppen på ett isberg, där 86 000 familjer beräknas leva i extrem fattigdom och ytterligare 316 000 med mycket begränsade ekonomiska resurser. Drygt 8,5 miljoner människor tjänar mindre än hälften av genomsnittsinkomsten i Spanien.