Ibland använder vi oss av klyschor för att fylla ut ett samtal, ibland för att de kan vara precis det rätt att säga i ögonblicket. Vissa är ju rent ut sagt tramsiga. Som denna, ”man ska gå när det är som roligast” eller ”var dig själv” (hur i hela friden kan man vara någon annan). Under våren har jag försökt intala mig att klyschan som handlar om att man kan behöva resa bort för att hitta hem är ytterst relevant i mitt liv. Jag har spätt på det med ordspråken: varje resa startar med ett första steg. Men nej, i ärlighetens namn behöver jag faktiskt vara hemma för att känna mig hemma och det räcker gott att stega till jobbet för att en spännande dag ska starta.

Sedan vi flyttade till Solkusten har mitt resande gått ner betydligt. Inga dagsresor till London eller Bryssel, få helger i Stockholm, ingen tvåtimmars tågresa till Paris (min tidigare boplats Rotterdam ligger väldigt centralt i Europa). Nej, jag är så nöjd, så nöjd i min lilla del av världen. Men under våren har jag faktiskt farit iväg från kusten hela tre gånger och samtliga gånger har jag otippat fallit ner i lite existentiell kris.

Första gången for jag till min moders födelsedagsfest i Småland. Jag och lilltjejen åkte tidigt på morgonen, hon med sin lilla rullväska, jag med en fjällrävenrygga. Efter att ha varit på väg i nästan tolv timmar, med lite missade tåg däremellan, la jag mig tillrätta i föräldrarnas gästrum och inväntade sömnen. Då kom känslan. Är det i Sverige vi ska vara, är allt enklare här, varför bor vi så långt från familjen? Under de kommande dagarna nöjt vi av snö och föräldraromsorg. TV-programmen kändes igen, jag läste med andakt tidningen Värnamo Nyheter från sida till sida. Allt var smidigt och lättolkat. Men så kom längtan. Den där känslan av att något fattas. Längtan efter mannen och sonen, längtan till sammanhang och vänner, jobb och vardag. Efter fina dagar var det skönt att komma hem igen.

En tid senare åkte vi hela familjen iväg för ett utbyte med Sälens församling. Oj vad spännande. Vi befann oss mitt i ett vinterlandskap, mitt i skogen, mitt i Sälens lågsäsong. Vi hade massor av tid att bara vara. Då, mitt i lugnet, började tankarna igen. Kanske är det i Sälen vi ska vara, lära oss åka skidor och gå på tur. Helt plötsligt kände jag mig lite ursvensk och uppskattade naturen mer än jag någonsin gjort tidigare. Jag har aldrig tyckt om snö, men just i tillfället hade jag aldrig sett något vackrare. Barnen pulsade runt och lärde sig rulla snöbollar. I mitt huvud gick ständiga funderingar på var jag hör hemma. Men inte slog det fel denna gången heller, längtan kom tillbaka. När dottern började tjata om att hon hellre ville vara i solen kunde jag inte packa väskorna fort nog. Hem skrek hjärtat, låt oss komma hem till Spanien!

Tredje resan gick till Mallorca. Tillsammans med underbara konfirmander åkte maken och jag på läger en långhelg i maj. Vi landade på känd mark där vi tidigare vikarierat för kyrkan. Vi promenerade och försjönk i nostalgi. - Kommer du ihåg… Så började var och varannan mening. Vi befann oss i en pittoresk by med surfare och jag såg mig själv släntra ner till stranden med en surfbräda under armen (helt ur sitt sammanhang, då jag aldrig stått på en bräda). Är det här vi ska vara, hur skulle vårt liv se ut om vi slog ner bopålarna här? Efter två dagars fantasier och grubblerier började känslorna åter styra tillbaka mot Solkusten. Våra härliga stränder, mitt hus, kyrkans underbara lokaler… och plötsligt kändes allt enkelt. Varför fundera på var mitt hem är när jag faktiskt vet vad jag längtar till! Jag längtar alltid hem till Solkusten, till vänner och arbete, till stränder och sol, till gemenskap och skratt. Visst finns det språksvårigheter och ibland kan jag känna mig lite ensam och liten. Men var i världen gör man inte det?

Den härliga klyschan ”den längsta resan gör vi i vårt eget inre” börjar bli väldigt relevant för mig. Under de två och ett halvt år jag bott här på kusten har jag både blivit lugnare och mer fundersam. Troligtvis ligger det även en 40-årskris på lut bakom alla funderingar. Vem är jag och vem blev jag. Det är en spännande resa och jag har turen att den får ta form när jag bor på en plats jag kan kalla ”mitt hem”. Här på kusten är det bara fantasin som kan sätta gränser och här gäller det att fånga dagen. Visst är det väl så att långsamt kommer vi längst och ibland behöver vi resa bort för att hitta hem.