Jag följer på något sätt inte rytmen. Folk rusar förbi mig och vissa grymtar till, irriterat som om jag är i vägen. Jag går snällt åt sidan men håller då istället på att krocka med någon som inte tittar framåt, utan bara stirrar i sin telefon samtidigt som hon balanserar en pappmugg från Starbucks som hon dricker ur. Mugg med lock så att inget av innehållet ska spillas ut i farten. Skräckslaget hoppar jag åt sidan och känner mig som kusinen från landet.
Eller en avart från sydligare breddgrader.

Jag kommer ut i friska luften och andas in Stockholm. Det är ett myller av människor och alla har bråttom. De pratar i telefon med hörsnäcka under tiden de rusar fram. Jag tittar mig förstulet omkring, funderar på om jag ska gå åt höger eller vänster.
Innan jag anländer lägenheten där sonen bor vill jag handla lite. Det känns fint att ha med en kasse med mat när man kommer och ska bo några dagar. Jag slinker in på Coop vid Fridhemsplan och kryssar runt bland hyllorna. Min lilla korg i grön plast blir snart full och jag beger mig till kassan. Där hamnar jag längt bak i en lång kö. Jag har inte bråttom, men det tycks alla andra ha. Folk står och stampar samtidigt som de (igen) stirrar på sin telefon. Varorna glider fram likt löpande bandet på vilken fabrik som helst, det blir snart min tur men långt innan jag har lyckats packa in i min påse så hör jag kassörskans gälla och uppmanande röst:
”Trehundrafemtiotre kronor, tack.”

När jag fortsätter att packa den sista bananen och dessutom tar mig tiden att stäcka mig efter mjölkpaketet som liksom fastnat lite längre upp på bandet så upprepar hon, nu med en betydligt skarpare skärpa i rösten:
”Trehundrafemtiotre kronor!”

När jag tittar upp så kan jag konstatera hur kön liksom stirrar på mig, likt en kollektiv mobb, och blickarna säger allihop samma sak: Men kan du skynda på lite då? Vi har faktiskt inte hela dagen på oss.

Kan inte hjälpa att jag känner hur svetten börjar pyra i armhålorna, hur jag blir alltmer fumlig. Men ändå… med en sista kraftansträngning så greppar jag mjölkpaketet och stoppar ner det i påsen innan jag med högburet huvud går tillbaka till kassan, tar upp min plånbok och betalar.
Med kontanter.

Inbillar jag mig eller får kassörskan ett egendomligt, avvaktande uttryck i ansiktet när hon tar emot mina sedlar. Varför använder hon inte kort som vanligt folk? ser hennes ansikte ut att tänka. Jag känner köns blickar i nacken när jag strosar ut ur butiken. Ser inga bilar just där så jag sneddar över gatan, när någon snäser åt mig att det är röd gubbe.

Såklart. Jag backar skamset. Vem tror jag att jag är som går över en gata när det är röd gubbe?

Väl inne i lägenheten sjunker jag utmattad ihop i en hög. Matkassen och resväskan blir stående i hallen. Mina tankar vandrar till Marbella och det loja livet som jag bara för några timmar sedan lämnade.

Där går man långsamt. Slinker in och dricker sitt kaffe på vilken sylta som helst, ibland stående vid en bar, ibland sittande på en skranglig stol, men tiden att vara still är en självklarhet. Trafiken är inte särskilt livlig och på Mercadona packar jag ner mina varor i samma gröna plastkorg som på Coop, men det är väl det enda som är sig likt. Kön är lång men ingen verkar bry sig. Kvinnan eller mannen i kassan hälsar och pratar glatt med alla. Vissa kunder känns igen och då blir det lite mer personligt, som hur sista födelsedagen var. Man packar ner sina varor i lugn och ro innan man betalar, ibland hjälper kassörskan till om det är lite för många varor. Folk hälsar och man möter blicken. ”Hola”. Hur ofta säger jag inte detta ord till både kända och okända?
Kontraster. Så ofta jag blir påmind om detta. Och det är ju det som är charmen i att bo i olika länder. Sverige i norr med effektivitet, snabbhet, kyla och korta luncher. Spanien i söder med byråkrati, långsamhet, värme och siesta. Sverige med bilar som står parkerade likt tennsoldater i rad, inte en millimeter utanför sin målade fyrkant. Spanien med ett myller av bilar parkerade hur som helst, även på övergångsställen, men man kommer på något sätt alltid fram.

Efter tjugo år utomlands, varav sex i Spanien, så märker jag mer och mer hur jag fallit in i den sydländska lunken. Det är en lisa för själen.

Men visst – som jag så ofta säger: den ena världen utesluter inte den andra.
Man kan älska båda.