Men istället för ett glädjerus att se mitt hus så förbyttes det till en förtvivlan. Först inbillade jag mig att jag såg i syne men naturligtvis kom verkligheten i kapp på en mikrosekund och jag bara stirrade på förödelsen. Någon hade på trottoaren utmed vår mur som går längs med trädgården anlagt en lång sopstation. Söndriga möbler, gamla trasiga krukor med jord utspritt, filtar och täcken och tyger, påsar med allt slags innehåll ni inte ens vill veta vad för något, prylar i det oändliga … Tårarna var inte långt borta men ilskan var större, så morrande parkerade jag, tog ett djupt andetag och ignorerade eländet för stunden.
Vem gör så där? Och varför?

Kommunens sophantering fungerar kanon här i Spanien. De kommer och tömmer varje dag och inget hinner ligga och lukta. Det finns separata behållare för att slänga flaskor i, petflaskor, gamla kläder och kartong. De står precis överallt. Om man rensar hemma kan man snyggt och prydligt sätta ut på gatan en möbel som fortfarande duger men som man själv har tröttnat på. Ofta tar det mindre än en timma innan någon plockar upp det, antingen till sig själv eller för att sälja. Sådan fantastisk naturlig återvinning.

Så vad jag vänder mig mot är det medeltida miljötänket hos spanjoren i allmänhet. Ofta ser jag hur mina grannar slänger allt i samma gröna basura, bara för att slippa gå femtio meter extra. För att inte tala om allt trädgårdsspill efter att trädgårdsmästaren har varit och klippt buskar och träd. Får det inte plats i basuran som töms varje dag, så läggs det i en hög bredvid. Och den högen, mina vänner, ligger sedan kvar och ruttnar tills kommunen slutligen kommer och tar hand om den, när det sker vet dock ingen. Så problemet med ofrivilliga soptippar uppstår när någon börjar lägga skräp utanför basuran, det blir som ett grönt ljus för andra att fortsätta, och simsalabim så har vi en sopstation på plats.

Så tillbaka till min soptipp i januari. För ja, det blev liksom min familjs soptipp eftersom den prydde hela vår mur. Som om det var vi som hade rensat vårt hem och inte orkat ta oss till tippen. Och där kom svenskheten fram hos mig direkt. ”Tänk om grannarna tror att det är vi som … så pinsamt.” Vi började med att försiktigt fråga våra grannar, men nej, ingen hade sett något.

Vi blundade några dagar, men sedan stod vi inte ut. Fick reda på av kommunen att om vi ställde allt i ordning så skulle de komma och hämta inom kort. Så VI skulle alltså ställa iordning?? Men vad gör man inte, så vi kavlade upp ärmarna och tog tag i det under en halv dag. En tid senare kom en lastbil från kommunen, stort tack för det.

Så hur har det blivit sen då? Jo, jag har förvandlats till en spejande indian, ständigt på jakt efter den som lägger första skräpet till en eventuell framtida soptipp. Snabbt är jag där och ställer undan, lägger i basuran, städar upp så att det inte ska se skräpigt ut och håller iordning som värsta ordningspolis. Och ser man på! Ofta är det numera riktigt snyggt utanför våra behållare.

Det här är ju Spanien med alla dess fel och brister och härligheter. Många gånger gillar jag deras civila olydnad hur man ibland helt ohämmat parkerar där det passar, rycker på axlarna åt överförmynderi eller utför lite galet svartjobb, och därför har jag bestämt mig för att inte låta soporna bli ett problem. Jag menar, hur kul är det egentligen att stå i kön på återvinningen i Sverige och vara livrädd för att lägga en endaste sak i fel container? Nästan bötesvarning, eller hur.

Så åter igen. Dessa olika kulturer. Hur vi lever våra liv. Visst finns det charm i detta. Så länge ingen anlägger en soptipp utanför mitt hus vill säga …
God jul alla härliga, olydiga läsare!