Birgit har själv arbetat tio år inom vården i Sverige, först som undersköterska och därefter som mentalsköterska, så hon anser sig ha en ganska bra bild av vården i Sverige. Den spanska vården har hon minst sagt upplevt från insidan. Efter ett och ett halvt års rehabilitering mår hon nu ganska bra och vill gärna förmedla de positiva upplevelser hon haft.
– Jag tror det är få svenskar som ens provar, säger hon. Det jag hör är att de flesta väljer den svenska vården. Men jag tycker inte att man kan bli bättre behandlad.

Birgit fortsätter:
– Folk har alltid sagt till mig att det inte finns någon eftervård i Spanien, men nu vet jag att det är just det som finns. De släpper dig inte. Jag går fortfarande på regelbundna kontroller.
Under ett helt år gick hon hos logoped två gånger i veckan för att lära sig kommunicera igen. Hon hämtades och lämnades i ambulans.

Låg som ett kolli
Birgit har ingen privat sjukförsäkring och är nu mer övertygad än någonsin om att det inte behövs.
– Det är möjligt att du kommer fortare till privat om det handlar om planerade operationer, men i övrigt får du allt du kan önska genom det offentliga.

Birgit fördes till sjukhuset Costa del Sol i Marbella när hon sommaren 2008 drabbades av en akut stroke mitt i natten. Under tre dygn var hon okontaktbar och hade ständig läkarövervakning. Det konstaterades att hon drabbats av stroke, dubbelsidig lunginflammation, hjärtinfarkt samt förlamning av stämband inklusive magstrupen. Senare fick hon veta att hon även led av högt blodtryck, kolesterol och diabetes. Birgit beskriver det som att hon låg som ett kolli, hon kunde inte tala, inte äta själv och knappt röra på sig.
– Personalen fanns där, natt som dag och hjälpte mig med allt.

Efter tre veckor på sjukhuset fick Birgit åka hem, med instruktioner och mat från sjukhuset för den första tiden hemma.

Större lugn
Vägen tillbaka var lång, men nu ett och ett halvt år senare går hon själv och talar normalt, om än med lite hes röst.
– Den bästa presenten av dem alla fick jag i julas när det visade sig att jag inte behövde göra det ingrepp i hjärnan som planerats för att stoppa en ny stroke. Det kändes väldigt obehagligt men till slut konstaterade läkarna att det var onödigt.

Förutom bemötandet på Costa del Sol och Care Mijas, där alla provtagningar gjordes, är Birgits starkaste upplevelse så här i efterhand det inre lugn hon har nått fram till. Hon är inte rädd för någonting längre och stressar inte som förr.
– Det svåraste är nog det utanförskap jag känner för att jag har svårt att göra mig hörd i en grupp. Men nu kan jag tillåta mig att be om hjälp när det tidigare var tvärtom.

Hon är sin man Olle oändligt tacksam för att han hela tiden funnits vid hennes sida, tillsammans med ett flertal vänner.