Deras hem blev även andras

FUENGIROLA Villa Granada i Torreblanca är ett hem som vilket som helst. Trivsamt med familjefotografier och barnteckningar på väggarna. Lise och Tore Gran från Norge har möjligtvis lite större än de flesta. Men så bor de inte heller ensamma. Sedan 18 år driver de familjehem dit äldre välkomnas som ett alternativ till egen lägenhet i ett äldreboende. — Det här är ingen institution utan ett hem där man delar allt, säger Lise. Inklusive hunden Bessa född på Alla hjärtans dag.

Hemtrevnad är ordet. Väggarna i hall och vardagsrum är klädda med bokhyllor – hyllmeter efter hyllmeter med svenska, norska, spanska och engelska böcker. Det är Tore som samlar. Framför öppna spisen står flera soffor och fåtöljer och vittnar om att här brukar man samlas fler än två.
—Ja, här sitter vi nästan varje kväll på vintern, säger Lise. Värmer oss, pratar och äter gott.

Terrassen bjuder på en fantastisk utsikt över hela kusten. Här sitter just nu Arvid Steen och Helge Lövland med en kopp kaffe. Båda har bott i Villa Granada i drygt sex år.

Spännande personligheter
Arvid bodde tidigare i La Herradura. Men hans fru gick bort och själv bröt han benet, fick problem med synen och hade svårt att klara sig själv.
—Jag hörde om Villa Granada och här har jag det bra, säger Arvid. Jag får mat, tvättat och struket mina kläder och det är lätt att ta sig till byn om jag vill gå på restaurang.
På sitt rum har Arvid sin cd-spelare, där lyssnar han på klassisk musik när han vill vara ensam.

Arvid var operativ i Royal Airforce mellan 1944 och 1945 och deltog i invasionen av Normandie. Före kriget hade han börjat läsa till läkare och när freden kom fortsatte han studierna. Han doktorerade på Harvard University och har bland mycket annat arbetat nio månader som distriktsläkare i dalsländska Ed. När han pensionerades flyttade han till Costa del Sol, på grund av fruns dåliga hälsa.
—Alla har sin historia att berätta, säger Tore. Här finns en stor mångfald, alla med sina unika upplevelser.

Började med missionscentrum
Tore och Lise kom till Costa del Sol 1988. Tore är sjöman och officer och hade fungerat som präst i sjömanskyrkan i Oslo. De öppnade missionscentrum i Fuengirola.
—Jag satt i styrelsen för Spansk Nordiska Sällskapet och fick kontakt med många som hade problem, berättar Tore. Vi gjorde hembesök och såg att många gamla människor satt ensamma i sitt hem och blev sjukare och sjukare.

När en man som efter ett antal slaganfall frågade Tore och Lise om råd om var han skulle kunna bo, hittade de ingen bra lösning.
—Han flyttade in hos oss, säger Lise. Då var ju inte tanken att vi skulle hålla på med det resten av livet, men så blev det. Mannens vänner kom och sedan rullade det på.

Trappar ner
1993 flyttade de till Torreblanca och ett hus med sex rum och tillhörande lägenhet. Där bor för tillfället dottern Torild som hjälper Tore och Lise. Eventuellt lyckas de övertala henna att ta över driften en dag.
— Jag pensioneras nästa år, säger Tore. Men vi har inga konkreta planer, vi har alltid levt ett år i taget.

Som mest har man bott 18 personer i Villa Granada. Nu bor här, förutom familjen Gran, bara tre personer. Man har trappat ner på verksamheten men tar alltid in folk vid behov, när läkaren eller konsulatet ringer.

Klara sig själv
Tore och Lise förklarar att man måste kunna klara sig själv; äta, tvätta sig och gå i trappor. Men ingen tvingas flytta, blir man sjuk får man hjälp med det som behövs.
Priset är 45 euro per dag och i det ingår mat, allt i hemmet, rum, tvätt och strykning av kläder och hjälp till läkare. Man har en egen tillsynsläkare som kommer omgående om det behövs samt kontakt med fysioterapeut, fotterapeut, ögonläkare och tandläkare.
Alla har eget rum med TV dit man kan gå om man vill vara för sig själv. Besök får man ha så mycket man vill, så länge det finns plats.

Livsstil
—Det här en livsstil, inget jobb, säger Lise.
På frågan om det inte trots allt kan vara jobbigt ibland, svarar Tore:
— Visst kan man känna sig sliten, särskilt om vi haft någon som krävt mycket omvårdnad under lång tid. Men att få hjälpa gör oss glada och vi ser ju att hjälpen når fram.

Carin Osvaldsson