Namn: Magnus Salomonsson
Ålder: 40 år
Familj: Frun Eva och de tre barnen, 13, 11 och 9 år.
Intressen: ”Musik och idrott ligger mig varmt om hjärtat. Och jag läser gärna böcker, just nu Da Vinci-koden. Första delen var spännande men alla teorier känns lite löjeväckande. Jag har svårt att förstå den stora debatten kring boken.”
Personliga egenskaper: Glad och tycker om människor
Kommer senast från: Förslöv-Grevie församling, bor i Ängelholm.

Magnus är smålänning, men tycks vara allt annat än snål. En utvandrare är han dock. I slutet av augusti flyttar han från Ängelholm till prästbostaden i Fuengirola. Innan besöket på sin nya arbetsplats hade han aldrig satt sin fot i Spanien. Han och familjen hade talat om att det skulle vara spännande att bo och arbeta utomlands. När tjänsten i Spanien utlystes, stämde allting väldigt bra och de slog till. Att det finns en svensk skola på orten var ett plus.

Vad har du för relation till Spanien?
—Ingen, det är första gången jag är här. Men vi är glada för sommar, sol och värme så om vi skulle flytta utomlands ville vi gärna söderut.

Talar du spanska?
—Än så länge bara några enstaka ord, men jag börjat på en kurs och jobbar på det.

Vad vet du om kustsvenskarna?
—Jag vet att många av dem är lite äldre och bor här delar av året. Vad jag har förstått finns också en hel del yrkesverksamma. Så fort jag kommer ned hoppas jag lära känna dem alla! Jag är en öppen person och att vara tillgänglig för enskilda samtal är en viktig del av prästarbetet.

Vilken roll har Svenska Kyrkan i utlandet?
—Den är en samlingspunkt för svenskarna, ett servicecenter, som fyller en viktig funktion för många, både för gemenskap och praktiska frågor.

På vilket sätt blir det annorlunda att verka som präst i Spanien?
—Skillnaderna är stora. Här finns inte de resurser som man har i en vanlig församling i Sverige. Som präst är man mer utlämnad och det är ett litet arbetslag.

Är kyrkan viktigare utomlands än för svenskar i Sverige?
—Ja, jag tror att kyrkan här har en större del i människors vardag än hemma. Kyrkan är den enda svenska institutionen. I Sverige har folk i allmänhet fler att vända sig till.

Vilka är dina ambitioner för församlingen i Fuengirola?
—Innan jag sätter upp några klara mål vill jag tala med folk och lära känna församlingen, lära mig hur den fungerar.
—Men generellt har jag som präst alltid jobbat med att etablera kontakter med föreningar, skolor och arbetsplatser. Det är minst lika viktigt här som hemma. Jag strävar också efter att nå ut till aktiva familjer i min egen ålder och yngre.
—Jag tycker det är väldigt roligt att jobba med gudstjänster, förnya dem och finna nya former som gör gudstjänsten levande och angelägen.

Hur ser du på övriga aktiviteter som kyrkan i Sverige normalt sett inte engagerar sig i?
—Det är viktigt att kyrkan finns med även om det inte är ett religiöst arrangemang, för att bygga upp relationer. Men visst finns det gränser, vi kan inte ställa upp på vad som helst.
—Det allra viktigaste är mötet mellan människor, att det blir ett bra möte och att det sedan sprider sig från människa till människa.

Varför blev du präst?
—Jag var på väg att bli musiker men jobbade en hel del med konfirmander. Jag kände att jag passade bra in i den världen och bestämde jag mig för att läsa till präst.

Vad vill du säga om din bakgrund?
—Det roligaste jag hittills gjort som präst var att starta en församling i en helt nybyggd kyrka i Ängelholm. Där jobbade jag i sex år. Det var roliga, kreativa år – att försöka få folk att betrakta kyrkan som något angeläget.

Var står du i frågan om partnerskap mellan homosexuella?
—På hemmaplan är det inga problem, jag står bakom välsignelsen av registrerade partnerskap. Men om det fungerar i praktiken i den här miljön vet jag inte. Vi vill ju ha goda relationer med romersk-katolska kyrkan.

Är du för eller emot kvinnliga präster?
—Jag jobbar gärna med kvinnliga kollegor och förstår inte motståndet.

Hur ser du på samarbete med romersk-katolska kyrkan?
—Att verka i ett katolskt land är en ny situation för mig som jag inte hunnit fundera så mycket på. Men jag ser det naturligt med något slags samarbete, eller samtal, med dem. Vi är ju på deras hemmaplan och det är viktigt för mig med goda relationer.

Är du nervös inför flytten?
—Lite nervöst är det att ge sig iväg utomlands med hela familjen i flera år utan att veta vad det innebär. Samtidigt är det väldigt inspirerande.

Vad blir det första du gör när du kommer ned i slutet av augusti?
—Flyttar in och kommer i ordning. Sedan försöker jag glida in i arbetet. Jag tror jag tar det lugnt i början, det är viktigt att lära känna miljön och folket innan jag drar igång några stora projekt.