Almuñécar är en liten stad mellan ”sierran” och havet. Lugn, i alla fall vintertid, och med en genuint spansk karaktär. Nästan 28 000 invånare är mantalsskrivna. Enligt borgmästaren bor det dock mellan 35 000 och 40 000 människor här på vintern och nästan 150 000 på sommaren.

Cirka 700 av de vinterboende är skandinaver. Svenskarna attraherades av den bortglömda lilla byn, utan golfbanor och där varken tåg eller motorväg passerar. Detta vill de behålla. De stör sig på höghusen och räds planerna på massbygge och en allt för offensiv tillväxt.

Detta tycks delvis stå i konflikt med att Almuñécar också är en stad för dem som arbetar, med ambitioner om en framtid för sina unga och en ekonomi som tillåter folket att stanna kvar i byn.
—Historiskt har vi sett exempel på hur familjer splittrats på grund av arbetslösheten, säger Benavides. Förr tvingades folk lämna Almuñécar för att överleva.

Vill generera ekonomisk aktivitet
Den styrande kommunledningen, som består av avhoppade ledamöter från Partido Andalucista, har föreslagit en ny stadsplan som röstades igenom med stöd från det styrande partiet, PP och GPI. Totalt 17 ledamöter var för, fyra emot. Planen bäddar för byggandet av nära 35 000 bostäder, en ny fritidshamn, fyra golfbanor, hotell, äldreboende och centrum för kultur- och fritidsaktiviteter.
—Vi vill utveckla våra tillgångar så att folk kan leva av dem, säger borgmästaren.

De flesta Almuñécarbor vill inte flytta därifrån. För att stanna måste de ha ett arbete. Benavides vill generera ekonomisk aktivitet, skapa arbetstillfällen så att invånarna kan leva av annat än byggsektorn.
—Vi har ingen industri, knappt något jordbruk och är inget stort kommersiellt centrum. Vi vill istället satsa på en kvalitativ turism. Det är inte fråga om att fylla staden med byggnader från en sida till den andra.
Bostäderna byggs delvis för att finansiera golfbanorna. De är dyra och någon måste betala för dem.

Rörelsen mot kusten går ej att stoppa
Borgmästaren själv är inflyttad Almuñécarbo. Han kom hit för arbetets skull, förälskade sig och tänker stanna.
—Att det finns en rörelse mot kusten, att folk hellre bor här än i inlandet är ett faktum, säger Benavides. Det spelar ingen roll vad folket eller regeringen tycker.

Förr flyttade man från landet in till städerna. Nu går flyttlassen från inlandet till kusten.
—Det går inte att stoppa. Du kan inte tvinga någon att bo i Granada om de vill leva vid havet.

Efterfrågan måste bemötas. Men på ett klokt sätt. Benavides poängterar att utvecklingen ska vara mjuk och inte belasta den yttersta kustremsan mer än vad som redan gjorts. Han tror att, om de gör saker och ting på rätt sätt, kan Almuñécar till och med bli vackrare än det är i dag.

Bättre förr
Ulla-Britt Björnhage har bott i Almuñécar sedan 1968. Det var bättre förr tycker hon och fnyser lite åt höghusen som byggts längs med strandlinjen och som skymmer havsutsikten för resten av staden. Hon vill gärna ha tillbaka sitt gamla Almuñécar.
—Kanske inte getterna och mulåsnorna, säger hon och skrattar.

När Sydkusten besöker Club Nórdico en tisdag på Hotel Chinasol, har medlemmarna precis lyssnat på Partido Populars borgmästarkandidat, Juan Luís González. De är fulla av tankar och synpunkter. Många av dem har, liksom Ulla-Britt, bott länge i Almuñécar. De är väldigt medvetna om utvecklingen på Costa Blanca och resten av Costa del Sol. Så vill de inte ha det. Då flyttar de.
—Vi vill behålla Almuñécar som det är, med sin genuint spanska prägel, säger Lars Ljunggren.

Men Lars och hans vänner förstår också att deras stad måste förberedas på att nya människor kommer hit.
—Vi lever ju inte för alltid, säger Lars. Så visst måste Almuñécar utvecklas.

Bra med golfbanor
Och tillväxten för även med sig en del positiva förändringar. Golfbanorna välkomnas av Ingrid och Kenth Johansson. Och sjukvården förbättras förhoppningsvis i takt med ökat antal invånare.
—Det vore bra att slippa åka till Motril eller Granada för att träffa en specialist, säger Ingrid.

Ett annat problem är transporterna. De flesta svenskar har egen bil eller hyr. Att åka kollektivt är inget alternativ.
—Det finns buss från flygplatsen men det är krångligt, säger Ingrid.
Med delade känslor betraktar de ankomsten av den nya motorvägen till La Herradura.

Viktigt engagera sig i lokalpolitiken
På frågan om de tänker rösta i kommunalvalet i maj svarar de att de flesta av dem ju är i Sverige då. Kenth vill dock försöka rösta innan han åker.
—Vi kan ju inte klaga om vi inte engagerar oss, säger han.
Och Lars fyller i hur viktigt det är att mantalsskriva sig för att kommunen ska få pengar från staten.

Sten Edström har bott i Almuñécar sedan 1983 och vill att det ska vara som det alltid varit.
—Vi är lite mer ”tranquilos” här. I Marbella är de mer nöjeslystna, skrattar han.
Men tillägger:
—Människan står aldrig still, det kommer alltid förändringar.

Långsiktig plan
Benavides berättar att Almuñécar är 92 kvadratkilometer stort. Femton av dessa är i dag bebyggd mark. Om hans förslag till stadsplan blir verklighet, kommer en tredjedel av kommunen att vara bebyggd om ungefär 25 år.
—Vi talar alltså om en mycket långsiktig plan, säger han.

Borgmästaren menar också att när stadsplanen väl hamnar på regionalmyndighetens bord, utsätts den för inskränkningar.
—Om vi gör en liten plan och den skärs ned ytterligare blir det inget kvar.

De har uppenbarligen tagit i lite extra, men det handlar enligt Benavides i huvudsak om att behålla den tillväxttakt som Almuñécar haft de senaste 20 åren. Hans intentioner är varken att staden ska växa mer eller fortare än tidigare.

En viktig skillnad mellan det nya förslaget till stadsplan och den från 1983 är, enligt borgmästaren, att den gamla snarare är kvantitativ än kvalitativ. I den nya planen tar man större hänsyn både till miljön och stadens ekonomiska aktivitet, för att invånarna ska kunna bo kvar i sin stad.

Tänker ni på vad som hänt i andra kommuner på Costa del sol?
—Självklart, och även i vår egen. Det skulle vara dumt att börja ett nytt sekel med att begå samma misstag som i slutet av det förra.
—Att planeringen i Almuñécar inte alltid varit så klok beror på att mentaliteten förr var en annan. Under efterkrigstiden hade de inte samma möjlighet att välja. Det kom ett tåg och det gällde att hoppa på det. Vi låg många år efter resten av Europa. För att ta igen det på kort tid, var vi tvungna att offra en del. Det byggdes för mycket för snabbt, utan tanke på allmänhetens intressen av strandpromenader, kultur och sport.
—Dessa misstag begår vi inte igen. Vi vill bemöta efterfrågan men växa utan brådska.