Vi förflyttar oss tillbaka till den 12 januari 1959. Miguel Muñoz Zorilla, som då var 14 år, berättar att alla i Maro kände till att det fanns underjordiska gångar uppe i bergen. Miguel, Manuel, Francisco och deras kompisar skickades hit av sina mammor för att samla ved. De kom också för att jaga de tusentals fladdermöss som visade sig i skymningen. Men den kanske största drivkraften var en helt annan.
– Vi hade en väldigt livlig fantasi och var övertygade om att vi skulle hitta en skatt, säger Miguel.

Francisco fortsätter:
– När morerna besegrades och flydde från Granada ryktades det om att de var tvungna att lämna kvar en skatt som de gömde i en grotta vid kusten. Vi kände till historien och letade överallt.

Fortfarande har ingen hittat skatten.
– Men egentligen var fyndet av grottan en mer värdefull skatt än en av diamanter och ädelstenar.

Människoskelett
Pojkarna upptäckte en gång i marken ur vilken det kom så många fladdermöss att de förstod att det måste finnas ett större utrymme där nere. Miguel beskriver hur de slog sönder stalaktiterna och stalagmiterna, de visste förstås inte då att det var så det hette, för att kunna ta sig in. Francisco som var smalast fick åla sig in först med huvudet före. De andra kom efter. Klockan var fem på eftermiddagen och det mörknade snabbt. De hade bara två ficklampor med sig, varav en var på upphällningen. Efter sig kastade de småsten för att de skulle hitta tillbaka till öppningen. Så nådde de fram till den första grottsalen och kunde inte tro sina ögon.
– Det var fantastiskt! Men när vi hittade människoskelett trodde vi att det var folk som gått vilse och dött inne i grottan och vi blev ganska rädda, berättar Manuel.
Skeletten skulle visa sig vara förhistoriska.

“Ingen trodde oss”
Med på upptäcksfärden var förutom Miguel, Manuel och Francisco, även José Luís Barbero de Miguel som nu är död, samt José Torres Cárdenas som bor i Barcelona. Först tänkte pojkarna att de nog skulle behålla upptäckten som sin egen hemlighet.
– Men vi var för upphetsade och kunde inte låta bli att berätta, säger Miguel. Först var det ingen som trodde oss. Till slut var det en lärare som följde med oss, mest för att han blev nyfiken på skeletten. Det var den 16 januari och vi hade ordentliga facklor med oss.

I juli 1960 öppnade grottorna för allmänheten, då med elektriskt ljus installerat, och Miguel tror att det var först då man verkligen kunde ta in omfånget. Än idag är bara en fjärdedel av grottorna tillgängliga för turister, drygt 9 000 kvadratmeter av totalt mer än 35 000 kvadratmeter.

Nerjas motor
Upptäckten av grottorna blev inte bara ett minne för livet, det blev också pojkarnas leverbröd. Alla tre har nämligen arbetat som guider för La Cueva de Nerja. Francisco i 42 år, Miguel i 48 år, Manuel bara fyra år då han startade eget företag i byggbranschen. Nu är de pensionerade men kommer fortfarande hit varje sommar för att uppleva den årliga musikfestivalen i juli. Och de glömmer aldrig, aldrig första gången de såg grottorna.
– De ha betytt oerhört mycket för Nerja, säger Miguel. De blev byns motor och är det fortfarande.
– Akustiken är imponerande, få platser kan erbjuda en sådan kvalitet, och många världsartister har passerat här sedan festivalen invigdes 1960 med en balett från Frankrike.

Jubileumsevenemang
Pojkarna som upptäckte grottorna i Nerja uppmärksammades stort i samband med 50-års jubileet 12 januari. Det lilla torget utanför grottorna fick deras namn, Plaza de los Descubridores, och en särskild minnesplakett sattes upp till deras ära. Under hela 2009 firas jubileet med olika evenemang, bland annat “Olimpiada Española de Biología” för gymnaiseelever i februari. Den årliga musikfestivalen “Festival Cueva de Nerja” i juli anordnas också för 50:e gången. Grottorna har öppet alla dagar mellan 10 och 14 samt 16-18.30 (juli och augusti mellan 10 och 19.30).

Läs mer på http://www.cuevadenerja.es