Innan Brigitte Bardot promenerade barfota på Calle San Miguel och jämförde El Bajondillo med San Tropez och långt innan legendariska Hotel Pez Espada uppfördes och Torremolinos öppnade sina armar för artister och intellektuella under Francotiden, lade en kvinna första stenen till vad som skulle bli Costa del Sol som turistmål. Det var Carlota Alessandri, som köpte gården Cortijo de Cucazorra från en tjurfäktare för 100 000 pesetas för att förvandla den till hotell med sju rum. Ryktet säger att när tjurfäktaren frågade vad hon tänkte så, svarade hon ”jag ska så turister”. Året var 1934 och hon gav gården namnet Parador de Montemar.

Om Alessandris ursprung finns inte så mycket information, mer än att hon hade italienska rötter. Arvet hon lämnade efter sig i Torremolinos var dock betydande och beskrivs i en artikel i Diario Sur. Den hänvisar bland annat till en intervju med Alessandri i samma tidning från januari 1968. ”Mina döttrar sa att jag var galen.”

Utan åtminstone en nypa galenskap hade det nog inte blivit något hotell. Först var hon nämligen tvungen att modernisera gården, som saknade rinnande vatten och låg långt ute på landet. Till Málaga, dit Torremolinos hörde sedan 1924, var avstånden ”enorma” och för att ta sig staden för att handla förnödenheter användes en vagn som drogs av en mula. Alessandri drog fram vatten till gården och förhandlade till sig finansiering från Nederländernas centralbank, vars ägare var intresserade av att sätta igång urbaniseringen i Montemar. De tyckte det var paradiset på jorden och bad Alessandri skicka markprover till dem. Inbördeskriget bröt ut 1936, men hotellet tog emot sina första turister, som var engelsmän.

Efter krigets slut tog Ángel Nájera över hotellet, som blev en viktig referens inom turismen på Costa del Sol – tillsammans med George Langworthy´s Castillo de Santa Clara. Langworthy var för övrigt en annan föregångare inom turismen på kusten och mycket omtyckt av torremolinosborna, tack vare sin generositet. Hans ”Hotel del Inglés” tog emot celebriteter som Picasso och Salvador Dali, med sin Gala, som övrigt ska ha varit den första kvinnan att bada topless. Han blev känd som ”el inglés de la peseta” för att han delade ut enpesetasmynt bland fiskarna, när de inte kunde gå ut på grund av hårt väder.

Mecenat och troende katolik främjade Alessandri bildandet av stiftelsen Las Carmelitas de Montemar, en församling hon sedermera skänkte mark till för byggandet av en kyrka, ett ålderdomshem, ett daghem och en skola som var gratis för dem som arbetade på hotellet. Hennes goda relation med Moder Maravillas, en av förra seklets stora mystiker som helgonförklarades av påven 2003, blev nyckeln till att främja den första välgörenhetsorganisationen i Torremolinos. Alessandri bad henne åka till Rom för att få påvens välsignelse för projektet, vilket hon också fick.

Carlota Alessandri gifte sig med Carlos Rubio-Argüelles, läkare och dekan vid Medicinska fakulteten i Cádiz, och fick två döttrar; María Ángeles och María Rosa. Den förstnämnda revolutionerade teaterscenen i Málaga genom att starta teatersällskapet ARA, där kändisar som Antonio Banderas, Fiorella Faltoyano och Tito Valverde varit verksamma. Så även svensken Olle Jacobson, med artistnamnet Juan Radamez! Rubio-Argüelles var också författare, historiker, forskare och sägs ha haft en lika kraftfull personlighet som sin mamma. Hon gifte sig med Edgar Neville, prisbelönt författare och den första spanska regissören att bli kultförklarad. De separerade på 1930-talet, vilket var mycket ovanligt på den tiden, efter ett decennium som gifta och att de fått en son tillsammans.

Carlota Alessandri dog i maj 1972. Den enorma avenyn i Torremolinos bär fortfarande hennes namn – en hyllning hon fick uppleva innan hon gick bort, för nästan ett halvt sekel sedan.