Calle Álamos, Málaga
Här bodde jag mellan oktober och maj 2003/2004 medan jag studerade spanska på Malaca Instituto i Cerrado de Calderón. Vi var fyra tjejer från Sverige, Belgien och Italien som delade på lika många sovrum och ett badrum. Rummen var små och endast ett av dem hade fönster som vette mot gatan. De andra var så kallade “interiöra rum”, det vill säga de vette endast mot en ljusgård. Det rum jag bodde i den första tiden, hade inte ens ett fönster och min rumsgranne var tvungen att gå igenom mitt rum för att komma till sitt.

Jag betalade cirka 250 euro i månaden. Elen ingick inte utan skulle betalas i slutet på vistelsen, något vi alla var livrädda för då vi hört att elen var svindyr! Om vi bara hade vetat! Lägenheten var extremt ful och omysig, med endast takbelysning och ett enda rullande element att dela på. Under flera veckor levde vi med ett gigantiskt hål i badrummet då ett rör skulle lagas och ingen hade bråttom med att slutföra det påbörjade arbetet.

I huset bodde äldre spanjorer som ringde polisen när vi hade fest. Jag förstår dem. Jag var lycklig denna tid och brydde mig inte alls om mitt boende. På spanskt vis levde jag mest “en la calle”, det vill säga utanför hemmet där jag i princip bara sov. Internet fanns inte och TV-n fungerade inte så vi gick på bio och såg filmer dubbade till spanska istället. Vi hängde på Internetcafé och i telefonkiosker för att kommunicera med familj och vänner i Sverige. Läget ett stenkast från Plaza de la Merced var fantastiskt och vi hade allt vi behövde utanför dörren.

Las Flores, Málaga
Efter spanskstudierna flyttade jag till Málaga “på riktigt” hösten 2004. Rakt in hos min spanska pojkvän som hade en lägenhet i området Las Flores, en bit norr om Capuchinos i Málaga. Här var jag i ärlighetens namn inte så lycklig. Vi passade inte så bra ihop och jag var generellt lite rädd och osäker i en tillvaro som inte var lika glad och festlig som livet som student varit. Men lägenheten var fint renoverad, alltid pedantiskt städad - jag vågade inte ens lämna en penna framme - men framför allt minns jag kvarteren runt om med kärlek.

Det var verkligen Spanien, “un barrio auténtico” med bageri, egen saluhall och gubbarna som varje eftermiddag fyllde parkbänkarna på torget för att avhandla livets viktigheter. Jag måste ha varit den enda utlänningen på flera kilometers radie! Jag försökte installera Internet men lyckades aldrig och samtalen hem till mamma gjorde jag fortfarande i en gammal hederlig telefonkiosk. Att ringa utrikes från mobilen var på den tiden rena rånet.

Det tog 20 minuter att promenera till centrum och jag minns framför allt att en av gatorna genom Capuchinos pryddes av Jacarandaträd. Jag älskade den där promenaden och att komma in i centrum uppifrån via Calle Dos Aceras, som från en annan värld.

Calle Agua, Málaga
Detta är en liten avstickare från Calle Victoria inte så långt från Plaza de la Merced. Här bodde jag tillsammans med min amerikanska väninna i åtta månader. Läget var väldigt bra och vi hade pool på taket, men lägenheten låg på bottenplan och hade endast fönster mot två olika ljusgårdar (dock inte särskilt ljusa). Det kändes som att bo i en grotta och jag såg inte himlen om jag inte stack ut huvudet genom fönstergallren och tittade upp. Livet var inte så himla kul här och jag trivdes inte särskilt bra. Det här var även det första boendet där jag konfronterades med kackerlackor inomhus, troligtvis just för att vi bodde på markplan.

Calle Huerto del Conde, Málaga
Här bodde jag i nästan två år i en studio på drygt 40 kvadrat. Återigen ett stenkast från Plaza de la Merced. Det var en takvåning som påminde lite om ett loft i New York. Det var en väldigt cool lägenhet med träbjälkar i taket och fem meter upp till nock där det var som högst. Det pyttelilla men öppna köket var kaklat i regnbågens alla färger, gardinerna var orangea och jag tror jag hade en turkosblå fondvägg. Hade den varit min och jag haft pengar att göra några smärre renoveringar hade den kunnat bli en riktigt pärla. För hur fantastisk den än var, fanns en del nackdelar.

Mellan träbjälkarna hade man isolerat med cement som smulades sönder lite i taget när träet rörde på sig. Möblerna var ständigt täckta med ett lager damm och ibland trillade det ned stenar i sängen. Värst av allt var nog att jag hade ett litet sovloft (här var det 50 grader varmt på sommaren) med endast ett tygstycke som skärmade av från råvinden och denna väg kom det ibland in duvor i min lägenhet. Faktiskt värre än kackerlackor!

Mitt emot bodde en ensam tant med en hund som varje förmiddag lämnades ensam ute på den lilla balkongen och skällde oavbrutet i minst ett par timmar. Jag jobbade hemifrån och hade tunna englasfönster. Det var även extremt lyhört in till grannen bredvid. Jag hann med tre olika grannar under de två åren. Den första hade väldigt mycket sex med sin pojkvän som bodde i Baskien och kom ned på helgerna. Den andra spelade trummor. De sista var ett par som bråkade så väggarna skakade. Då tyckte jag det blivit dags att flytta. Jag betalade 450 euro i månaden och detta var mellan 2006 och 2008.

Calle Almirante Enriquez, Pedregalejo
Hit flyttade jag först för att dela lägenhet med en kompis i en lägenhet med tre sovrum bara några minuters promenad från stranden. Hon flyttade efter ett halvår men jag blev kvar i ytterligare 3,5 år. I två omgångar delade jag den med kompisar från Sverige som kom för att plugga spanska i Málaga, men i övrigt njöt jag av att för första gången på väldigt länge ha flera rum att röra mig mellan. Jag fick både kontor och gästrum. Det var lågkonjunktur och jag betalade endast 600 euro för denna guldklimp.

Det var knappast tal om något lyxboende med englasfönster som inte gick att stänga utan där gardinerna alltid fladdrade lite och både spis och varmvattenberedaren gick på gas. Men jag hade balkong och älskade denna stadsdel med otroligt mysig strandpromenad och alldeles intill El Palo - en egen liten stad i staden, med allt man kan tänkas behöva på gångavstånd. Jag promenerade längs med havet eller tog buss 11 in till centrum. Detta var mitt första spanska boende till vilket jag köpte några egna möbler och här kände jag mig väldigt hemmastadd.

Reserva del Higueron, Benalmádena
Hur mycket jag än älskade Pedregalejo och Málaga längtade jag vid det här laget, nu befinner vi oss i början av 2012, bort från storstaden. Trafiken gjorde mig tokig och jag saknade grönska och en pool att doppa mig i på sommaren. Jag flyttade till Reserva del Higuerón på gränsen mellan Fuengirola och Benalmádena för att min pojkvän bodde där och kände det som att jag kommit till en helt annan värld. Det var fortfarande lågkonjunktur och jag tror vi betalade 500 euro i månaden för den första lägenheten med förråd och garage inkluderat.

Bostäderna var moderna med elektrisk varmvattenberedare, tvåglasfönster, stora terrasser, poolområden och havsutsikt. Det bodde dessutom betydligt färre människor permanent än det fanns lägenheter. Rena paradiset tyckte jag! Jag flyttade runt mellan inte mindre än tre olika lägenheter de första tre åren och minns att jag skämdes när jag ringde och beställde sushi för hemleverans och varje gång uppgav olika adresser inom samma komplex.

Málaga var och är fantastiskt men var sak har sin tid och även om Málaga inte är samma stad nu tio år senare, så står jag fast vid att jag hellre bor lite grand utanför allt, än mitt i smeten. Jag njuter ännu av grönskan, de öppna vyerna och avsaknaden av trängsel och trafikproblem inpå husknuten. Sedan 2015 bor jag i mitt eget radhus i samma område som jag landade i 2012.

Det är den första bostad jag äger i Spanien och även om det kanske inte blir den sista, så har jag inga planer på att flytta än på länge. Det som jag 2012 uppfattade som supermodernt, har hunnit bli gammalt och mitt hus är definitivt i behov av renovering. Jag svär en del över backarna som följer med att bo på ett berg. Det är inte en plats där man lär sitt barn cykla om jag säger så. Men jag har starka ben efter två år med hund.