Hur länge har vi vandrat på träspångar sedan vi lämnade bilen? Och hur långt är det kvar? Det skyddade naturområdet med dess höga sanddyner ger ingen överblick, höjdskillnaderna är stora. När man till slut står på utsiktsplatsen vid Cuesta Maneli, varifrån de långa trapporna ner till stranden går, är det värt allt. Strandremsan är bred och oändligt lång. Atlantens vågor dånar in med kraft denna varma men mulna dag, och vi är nästan ensamma. Sanden under fötterna är den lenaste tänkbara, ljus och mycket finkornig. Barnen går genast på skattjakt.

Huelvakusten är en del av Costa de la Luz (Ljuskusten). Drygt fem mil är det mellan Huelva stad och gränsen till Portugal, där Algarvekusten tar vid. Men medan Algarvekusten är välbesökt året om är kustremsan på andra sidan gränsen en välbevarad hemlighet. Hit söker sig främst Sevillabor som försöker undkomma sommarhettan i storstaden. Många åker på en dagstur till havet på helgerna, då kan det bli trångt om utrymme på stränder som Matalascañas. Men kör man bara lite västerut kommer man till de stora naturstränderna mellan Matalascañas och Mazagón. Vissa delar är mer svårtillgängliga än andra, till den vackra Laguna del Jaral finns rep att ta sig ner med, men ju mer svårtillgängligt desto mindre folk.

Bilresan vidare västerut är njutbar. Efter Huelva stads våtmarksområde, där man ofta kan se rosa flamingor, går färden vidare under mjukt rundade tallar som växer i sanddynerna. Bilen fylls av doften av varm tall och salt hav.

El Portíl är en av få direkt turistiska orter längs kusten. Här firar många Sevillabor sin semester. Restaurangerna fylls av folk, butikerna skyltar med badleksaker och färggranna parasoller, på bokmarknaden fyndas semesterlitteratur och i skaldjurskiosken säljs miniräkor och krabbklor i grova pappstrutar. Men innan barnens sommarlov har börjat är det mesta stängt och stranden har få besökare.

När de guppande småbåtarna dyker upp är man nära El Portíls grannort – El Rompido, och det är hit man ska om det blir trångt på fastlandsstranden. Två båtar kör över till landtungan mittemot El Rompido. Man blir avsläppt i sanden och promenerar över till andra sidan landtungan, där en hisnande känsla av avskildhet och ensamhet framför det stora havet tar över. Sandstranden är ödslig till och med mitt i sommaren. Det är en strand för snäcksamlare – här är snäckorna större än på andra stränder – och de ligger i drivor.

Ayamonte heter den sista staden på den spanska sidan. Härifrån ser man över till det portugisiska samhället Vila Real de Santo António. En båt tar gång- och cykeltrafikanterna över till Portugal, för 6,50 euro får även bilen följa med, om man inte vill köra över den segelliknande bron några kilometer bort. Längre uppåt floden Guadiana, som rinner ut mellan de båda landsgränserna, ligger den lilla staden Sanlúcar de Guadiana varifrån den våghalsige kan ta linbanan över till grannlandet. Fastsatt i en klättersele hoppar man ut och far i 80 kilometer i timmen de 720 metrarna över till Portugal.

Relationen mellan spanjorerna och portugiserna är nära och viktig. Portugiser åker över till Spanien och handlar mat, som är billigare i Spanien, och spanjorerna har av tradition köpt textilier, tobak och tvål i Portugal. Men i mitten av 1980-talet var relationen spänd, och det var efter spanjoren Juan Flores död.

Juan Flores var fiskare i Ayamonte och hade otillåtet tagit sig över till portugisiskt fiskevatten en natt för att fånga jätteräkor. Han upptäcktes av en portugisisk nattvakt som sköt ihjäl honom. 35 år blev han, fru och två döttrar lämnades att sörja. Året var 1985.

Det var en obegriplig handling. Ayamontebor och San Antoniobor är bröder och systrar. Ayamonte kokade av vrede och förfäran.
–Jag har portugisiskt blod i mig, portugiserna har spanskt blod. Så är det med alla här, säger Filo Orta Martín som växt upp på intilliggande Isla Canela.

Filo minns den hotfulla stämningen på manifestationen som hölls till Flores minne. Vreden var enorm och portugiser som tog färjan över till den spanska sidan kunde inte känna sig trygga. Vid ett tillfälle välte spanjorerna en portugisisk bil rakt ner i vattnet från färjan.

Hotellen som byggts på Isla Canela syns från stranden, men strandbesökarna har annat för ögonen. När tidvattnet står som lägst kan man plocka coquinas - kilmusslor. Det är en delikatess som gömmer sig i sanden. Det krävs licens för att få plocka kilmusslor och de officiella plockarna har särskild utrustning för ändamålet, men det är inte ovanligt att se vanliga strandbesökare dra med hälen i sanden och själva plocka. En av dem är portugisiska Odete Faustino som semestrar på Algarvekusten, men som åkt till Isla Canela i Spanien för att plocka kilmusslor tillsammans med sin man. Musslorna på den spanska stranden är större än på den portugisiska, hävdar hon.
–Vi har plockat i två timmar, säger hon med ett smittande skratt och visar upp petflaskan hon har som behållare. Den är inte fylld till en fjärdedel ens, men hon tycker om plockandet, det är avkopplande.

Blir det er lunch idag?
–Ja! Jag hackar vitlök och steker i olivolja. Sedan lägger jag i kilmusslorna och lagar dem tills de öppnar sig. Sedan pressar jag över citron. Det tillsammans med en öl är gott!

I vattenbrynet sitter Virgina Rodríguez Sanchoyarto och samlar kilmusslor i bikinibehån. Om det är för att hon börjat spontanplocka, eller vill gömma skaldjuren för eventuella vakter, framgår inte.
–Jag plockar inte så många, jag ger dem nog till paret där borta sedan, säger hon och nickar mot Odete och hennes man.
–Jag har kilmusslor hemma. Jag köpte ett kilo för tolv euro igår kväll av en plockare här på stranden.

Virginia har rest hundra mil söderut med man och hund från hemorten Bilbao. De återvänder till Huelvakusten gång på gång, och kilmussla äter de alltid när de kommer.
–De finns inte i norra Spanien.

Vad är det du gillar med Huelvakusten?
–Här finns allt. Och jag gillar människorna. Här är sol och blå himmel och det påverkar folk. Jag har en kompis som flyttade till Irland och hon blev deprimerad. Det bara regnade. Det regnar i Bilbao också.

Medan vi pratar stiger tidvattnet förvånansvärt snabbt. Jag sneglar över Virginias axel, var ställde jag skorna? Hur nära strandkanten var det? De återfinns ett femtiotal meter bort. En liten stund till och de hade följt med ut i havet.

Från saluhallen i Ayamonte centrum går kunder med kassar tunga av mat. Frukt- och grönsaksstånden frestar till inköp, kött finns inte så mycket av, däremot fisk och skaldjur. Vid ett av de största stånden betjänar Gloria de la Rosa Jiménez kunderna medan hennes partner rensar fisken åt dem. På disken ståtar åtminstone sex högar av Huelvas andra delikatess; den vita Huelvaräkan, den otroligt mjälla räkan som bärs in på fat med grovkornigt salt över och som är så utsökt att den kräver tystnad och full koncentration för maximal smakupplevelse. Men varken kilmusslor eller knivmusslor, som är en annan mollusk som plockas på Huelvas stränder, syns till.
–Det är viloperiod för dem nu. Vi köper inte in några kilmusslor eller knivmusslor under en månad för att de ska ha tid att reproducera sig, förklarar Gloria, samtidigt som hon lägger plattfisk i vågskålen.

Färsk fisk och skaldjur är oerhört viktigt i denna trakt. Få utländska restauranger finns längs Huelvakusten, här äts traditionell mat. Framför allt fisk, men även ibéricokött från Huelvas bergstrakter. I gengäld säljs fisken från kusten i just Huelvabergen, samt Sevilla.

Till Ayamontes hamn anländer fiskebåtarna vid 18-tiden på eftermiddagarna. Längs relingen på den senast anlända fiskebåten hänger saltad blåvitling på tork, och inne i hamnlokalen vägs nyfångad fisk, bläckfisk och räkor i blå plastlådor. På upphöjda orangea plaststolar sitter män som på en bandymatch och trycker på svarta apparater för att tyst köpa det som åker förbi på bandet, till fiskaffärer och restauranger.

Under sommarmånaderna kör en del mindre fiskebåtar direkt upp på stranden och säljer sin fångst till sommargästerna, i La Antilla till exempel. Filo Orto Martín bor visserligen själv nära stranden, men följde nyfiket med en god vän för några år sedan. Fisken var så färsk att den fortfarande levde. Filo köpte en tunga, men det visade sig vara en seglivad varelse. Den stora fisken piskade med stjärten i cykelkorgen och Filo visste inte vad hon skulle göra med den. Borde den inte självdö snart? Filos mamma suckade över idiotin att köpa just tunga och menade att fisken måste slås ihjäl, men varken Filo eller hennes make hade hjärta att göra det, så den placerades i diskhon för att självdö. Det tog två dygn innan den slutade slå med stjärten.

Åt ni upp den då? Eller kändes den som ett husdjur?
–Efter allt den hade lidit så åt vi förstås upp den. Vi lagade den i ugn. Den var fantastiskt god, pinfärsk!

Här är aldrig långt till en fisk- och skaldjursrestaurang. På en liten gata mitt i Ayamonte ligger restaurangen El Margallo. Den serverar bara tre rätter: tomatsallad, friterad fisk samt friterad bläckfisk. Vid bardisken äter äldre män fisk med händerna, jag sitter i skuggan och serveras brännande het havsgös, rödpagell och blåvitling tillsammans med en frisk tomatsallad med vitlök.

Restaurangen startade 1946.
–Det var min farfar som öppnade den. Han bytte vinflaskor mot fisk och serverade bara friterad fisk. När min pappa tog över restaurangen breddade han menyn och lade till tomatsallad och bläckfisk. Det är en 40 år sedan, berättar Diego Martín Sobral som driver restauranger sedan tolv år tillbaka. Menyn är densamma som för 40 år sedan.

Ayamonte är en trivsam liten stad, men nu lockar havet igen. Sandväxterna, snäckorna, den mjuka sanden att gräva ner fötterna i. Dags att återvända till stranden, tidvattnet drar sig snart tillbaka igen. Kanske finns någon kilmusselplockare att handla middagsmat av…

Stränder på Huelvakusten som är väl värda ett besök:
• Torre del Loro
• Cuesta Maneli
• Rompeculos
• Acantilado
• La Bota
• Playa del Espigón Juan Carlos I
• Playa de la Redondela