Bara det att säga “Mitt Marbella” tyst i mitt huvud får något att sparka bakut inom mig. Min omedelbara känsla är nämligen att Marbella inte är mitt. Vilket ju i sig är intressant att reflektera kring. Självklart har jag som mångårig kustbo en relation till kommunen, men Marbella är definitivt den plats på Costa del Sol som väcker mest motstridiga känslor inom mig.

Marbella är å ena sidan kustens fjäder i hatten. Lyx och glamour, pengar, flärd och människor med dyra vanor, bilar, fastigheter och märkesvaror. Det skrämmer mig lite. Eller skapar i alla fall ett avstånd. Jag kan inte alls identifiera mig med allt det där. Det kan visserligen kännas attraktivt korta stunder. Annorlunda och exotiskt. Spännande för att det sticker ut. Men är även en slags kliché. Platt, ytligt och utan karisma.

Det motsägelsefulla i det hela ligger till att börja med i att väldigt många känner som jag och att det ju faktiskt finns ett helt annat Marbella också. Både som före detta journalist och min privata personlighet som gillar att leta kontraster, balans och “å ena sidan, å andra sidan”, lockas av att se bakom den där glättiga ytan. Söka efter det mindre uppenbara, den andra sidan. Och jag vet ju, efter snart 21 år på Costa del Sol, att Marbella är så mycket mer än jetsetlivet. Jag ska återkomma till det.

Något annat som kittlar mig är att den där flärdfulla bilden av Marbella är delvis förlegad. Puerto Banús storhetstid har inte bara passerat utan känns till och med lite retro. Vintage. Och det är ju faktiskt mycket roligare än modern lyx. Kombon av det lite slitna, den forntida stjärnglansen som mest lever i form av nostalgi över en svunnen tid sida vid sida med en mycket mer komplex nutid. Det gillar jag.

Marbella är även en tilltufsad stjärna, i och med det politiskt korrupta förflutna och alla efterspel som påverkar vardagen ännu efter 20-30 år. Det är svårt att inte känna någon slags empati med en kommun som kämpar med sin nutidshistoria som Marbella gör och som försöker ställa till rätta, gå vidare. Göra om och göra rätt.

Ibland kan jag känna en viss revanschlust också. Ett behov av att erövra och hitta just mitt eget Marbella. Jag började min mäklarbana på Fastighetsbyrån i Nerja 2012. När jag fött min son Iván och skulle återgå till jobbet 2014, bad jag att få bli flyttad till Marbellakontoret då det var samma ägare och skulle innebära kortare pendlingsavstånd.

Men det var verkligen inte samma sak att sälja fastigheter i Marbella som i Nerja. Jag kände inte till kommunen på rätt vis. Marbella är stort. Jag hade en bebis hemma och var konstant stressad över att jag inte kunde förbereda visningarna tillräckligt och eftersom jag inte hittade som en bra mäklare ska.

Dessutom var klimatet något helt annat än det jag mött i Nerja. Som mäklare alltså. Jag saknade möjligen lite råg i ryggen och konkurrensen var enorm. Det gällde att trampa på i stora stövlar för att inte bli trampad på. Eller med stilettklackar! Ett självsäkert leende på läpparna och en räv bakom örat. Jag hittade aldrig mitt sätt att vara i den miljön. Men det var ju inte Marbellas fel. Kanske var jag helt enkelt lite för ängslig och borde inte ha brytt mig så mycket om vad andra tänkte och tyckte.

För egentligen vet jag ju att Marbella är fullt med helt vanliga och enkla människor också. De allra flesta spanjorer där lever vanliga liv, med vanliga jobb. Det finns lyxfastigheter i Nueva Andalucía, Puerto Banús och The Golden Mile, men också väldigt många helt vanliga bostadskvarter. Höghus med modesta lägenheter med små balkonger, pittoreska kullerstensgator i gamla stan och ett typiskt spanskt småstadscentrum i San Pedro Alcántara.

När jag åker till Marbella känner jag mig inte heller så ängslig längre. Jag hittar betydligt bättre nu för tiden och tror inte att jag måste bevisa något för någon. Jag har inget behov av att smälta in och får inte ångest av diskrepansen mellan stadens varumärke och min egen personlighet. Jag upplever också att Marbella och jag har närmat oss varandra. Jag är lite tuffare, lite tryggare och Marbella är faktiskt inte så tillrättalagt utan bjuder på lite skav här och var. Marbella har många sidor och personligheter. Kanske har det Marbella jag ser nu alltid funnits, men det basuneras inte ut.

Om vi lämnar det mer känslostyrda, det abstrakta, det som triggar saker inom mig, så har Marbella mycket som tilltalar mig även utan att behöva gräva och analysera. Marbella är som sagt en stor kommun, bjuder på många vitt skilda miljöer. Inte minst vacker natur. Jag älskar östra Marbella. Pinjeträdsskogen, sanddynorna, naturen som tar plats och verkligen inte ber om ursäkt för sin existens. Dunas de Artola är en skatt och helt unikt på Costa del Sol. La Concha. Vandringslederna vid Refugio de Juanar - som dock i huvudsak ligger i Ojén och inte i Marbella.

Jag charmas såklart som alla andra av Marbellas gamla stadsdel, Apelsintorget, uteserveringarna, de vitkalkade husen och färgglada blomkrukorna. Jag fascineras av känslan i den där staden, hur allt känns annorlunda jämfört med de andra kuststäderna fast det är svårt att säga exakt vad det är. Ibland tar jag med besökare från Sverige till Marbella för att namnet är så mytomspunnet och det är fint att visa en annan plats, med en annan puls.

En viss kategori besökare vill gärna åka till Puerto Banús. För många som inte bor här, är det det som är Marbella. Och trots mina inledande kritiska ord så finns där något som jag tycker om. Där finns en slags dekadens som jag gillar. Arkitekturen är vacker. Yachterna och bilarna uppenbarligen uppseendeväckande. Jag gillar kontrasten mellan det gamla och det nya. Stranden är härlig och strandpromenaden oändlig. Inte minst är det en helt annan miljö än den jag är van vid i Benalmádena och Fuengirola och ombyte förnöjer. Men för mig är det mer de historiska vingslagen än pengarna som flödar här och nu, som intresserar.

Ni som känner mig vet också att jag har en förkärlek för stränder som känns lite avlägsna. De behöver inte vara breda och sanden gyllengul, jag gillar när de känns naturnära och inte helt lättillgängliga. I slutet av sommaren, till och med en bit in i oktober, brukar vi åka till Cabopino och parkera där. Sedan går vi längs med trälandgångarna tills de tar slut och vidare bortåt mot Playa de las Cañas. Det är frihet och fint att det än idag finns “vilda stränder” på Costa del Sol år 2024.

Här kan du läsa om "Mitt Benalmádena" https://www.sydkusten.es