Dramat i Beirut inträffade tidigare i Cádiz

PLUS Den tragiska explosionen i Beirut i augusti i år har kusliga likheter med en katastrof vid hamnen i Cádiz, också i augusti men 1947. Omkring 150 människor omkom, 5 000 skadades och 500 byggnader totalförstördes vid den explosionen. Om du inte har hört talas om tragedin beror det på Francoregimens censur, som tystade ned olyckan och arkiverade utredningen.

PLUS Den tragiska explosionen i Beirut i augusti i år har kusliga likheter med en katastrof vid hamnen i Cádiz, också i augusti men 1947. Omkring 150 människor omkom, 5 000 skadades och 500 byggnader totalförstördes vid den explosionen. Om du inte har hört talas om tragedin beror det på Francoregimens censur, som tystade ned olyckan och arkiverade utredningen.

Med Cádiz strategiska läge i åtanke beslutade Francos regering 1943 att upprätta ett vapenlager i staden. Det skulle ligga så nära utfarten från hamnen som möjligt, för att förenkla och snabba på lastning vid behov. Världen stod i lågor och Spanien förberedde sig för om landet skulle gå med i andra världskriget. Marinen valde en tom militäranläggning nära hamnen. Sjöminorna, i huvudsak torpeder och sjunkbomber, som vid tiden för explosionen var uppe i 2 200, nyttjades dock aldrig. De staplades på hög, trångt och oorganiserat. Det kom att bli en extremt farlig cocktail.

Explosionen inträffade klockan 21.45 på kvällen 18 augusti 1947, då det rådde temperaturer på upp till 38 grader. Inne i industrilokalen tros det har varit uppåt 50 grader varmt. Hettan, luftfuktigheten och att ammunitionen låg så tätt packad var antagligen faktorer som ledde fram till explosionen. I epicentret hittades minst 50 detonerade sjunkbomber som lämnade efter sig en enorm krater, trots att golvet bestod av en halvmeter tjock cementgrund. I Beirut var det just luftfuktigheten och den höga koncentrationen av ammoniumnitrat som bidrog till explosionens omfattning.

Den 19 meter höga stadsmuren, Puerta de Tierra, fungerade lyckligtvis som sköld för Cádiz gamla stadsdel. Energin projekterades i form av en solfjäder och drabbade framför allt kvarteret San Severiano. Men inte en enda bostad i Cádiz hade hela fönsterrutor kvar och till och med gardinerna försvann. Ljusskenet kunde ses ända från Huelva, 20 mil bort. Huelvaborna trodde att det var en meteorit som störtat till marken. Dånet hördes i Sevilla, tolv mil därifrån.

Tidningen El Confidencial har intervjuat två Cádizbor som överlevde explosionen, Mercedes Quevedo, som bara var drygt ett år och Antonio González, som var fem år. De förlorade båda sina mödrar och räddades själva ur rasmassorna. Men var detta verkligen oundvikligt? Nej, troligen inte. Redan i juli 1943 skrev en överstelöjtnant i marinen en tre sidor lång rapport om ammunitionen som förvarades i det gamla krutmagasinet. I rapporten stod det tydligt ”om en explosion inträffar, blir det en nationell katastrof”. Rapporten ingick aldrig i bevisföringen.

José Antonio Aparicio, ordförande för Spanska institutet för katastrofreduktion, har forskat i olyckan och funnit att lagret saknade både kontroll och övervakning.
– Det hade exploderat förr eller senare. Bakom tragedin låg en allvarlig vårdslöshet som borde ha utretts, citeras Aparicio i tidningen El Confidencial.

Men uppgiften lades på marinen att göra en internutredning. Det enda som framkom var att det inte existerade några indicier eller anledning för någon militär tjänsteman att ställas till svars. Utredningen lades således ned och arkiverades 1950, efter att domaren misslyckats med att utpeka några skyldiga.

Rädslan för Francoregimen gjorde att folk höll tyst även efter olyckan. Explosionen glömdes bort av alla utom de direkt berörda. Aparicio berättar att nästan all dokumentation i militärarkivet brändes 1976. Han lyckades dock 2007 finna en pärm i San Fernandos marinarkiv, som innehöll några rapporter relaterade till explosionen samt en lista över offren.

Både Cádiz och Beirut saknade beredskapsplaner. Det fanns inte heller tillräckligt med brandmän eller sjukhusplatser för en olycka av denna storlek.
– Alla såg ammunitionen som anlände till Cádiz, men ingen gjorde något för att bli av med den, citeras Aparicio i El Confidencial. Ingen gjorde någonting, varken de ansvariga för anläggningen eller de behöriga myndigheterna. Borgmästarna varnade för faran, men lagret tömdes aldrig.

Återuppbyggandet av området var långsamt och besvärligt. Inte förrän på 1960-talet återskapades den värst drabbade gatan, Calle Tolosa Latour. Här omkom 92 personer. Tolosa Latour var ett villakvarter där det bodde rika och medelklassfamiljer och som gränsade till arbetarkvarteret San Severiano. Precis intill lagret låg också ett barnhem och många av offren var små barn.

I Spanien rådde censur och det finns knappt några bilder på dödsoffer. En delegat från regimen samlade pressen och uppmanade dem att vara försiktiga med vad de publicerade. Enligt rykten ska en marinlöjtnant ha sagt till vakten på marinbasen:
– Låt ingen från pressen komma in och om det är nödvändigt, skjut!

Carin Osvaldsson