Spanska barn lever inte i rädsla

PLUS CARIN OSVALDSSON I veckan läste jag en artikel i Expressen där sportreportern Frida Nordstrand förfasas över de spanska restriktionerna mot smittspridningen. Hon uttalar sig om skrämseltaktik, livrädda barn och förbud mot fotboll. Alla har rätt till sin upplevelse, men jag måste ändå poängtera att jag inte känner igen mig över huvud taget i beskrivningen.

PLUS CARIN OSVALDSSON I veckan läste jag en artikel i Expressen där sportreportern Frida Nordstrand förfasas över de spanska restriktionerna mot smittspridningen. Hon uttalar sig om skrämseltaktik, livrädda barn och förbud mot fotboll. Alla har rätt till sin upplevelse, men jag måste ändå poängtera att jag inte känner igen mig över huvud taget i beskrivningen.

Jag skulle vilja börja med att ifrågasätta varför artikeln ens publiceras nu. Det är ju inte Frida Nordstrands fel utan reporterns eller redaktionsledningens. Men ämnet är väldigt överspelat och dessutom hänvisas till uppgifter som är direkt felaktiga. I dessa tider av ”fake news” och ryktesspridning är det väl onödigt att använda nyhetsjournalistiken för att bidra till detta? Varför inte gräva lite djupare och ta reda på fakta?

Till att börja med handlar rubriken om att barnen i Spanien blir skadade på ett brutalt sätt. Lite längre ned står att ”Under hela våren har barnen i landet tvingats vara inlåsta.” och ”Deras situation är inte att leka med, att sitta inlåst med barn i lägenheten i nästan tre månader”.

Spanien befann sig i nationellt nödläge som deklarerades 14 mars och avslutades 21 juni. Jag genomlevde den spanska karantänen och vill på inget vis förminska de mentala effekter den hade på folket. Men situationen var extrem. Det avled dagligen nästan tusen personer när det var som värst. Ingen hade tidigare erfarenhet av något liknande. Åtgärder vidtogs akut och kanske inte alltid genomtänkt. Allt handlade om att rädda liv och jag tror de flesta experter och beslutsfattare var ganska desperata.

Överdödligheten i Spanien mellan 1 mars och 15 juni uppgick till nära 45 000 personer. 2019 avled drygt 6 000 personer i den vanliga influensan. Bara en notering då det är populärt att jämföra dessa två siffror och en del tycks vara av uppfattningen att den vanliga influensan är farligare än Covid-19.

När de första lättnaderna av restriktionerna kom, prioriterades barnen. Redan 26 april fick barn under 14 år tillåtelse att gå ut i närområdet. De satt alltså inte ”inlåsta i tre månader” utan i 42 dagar. Det är nu nästan sex månader sedan och det är svårt att förstå varför Expressen slår upp detta 12 oktober som om det var en pågående tortyr.

”Nyheten” saknar alltså helt nyhetsvärde. Med det sagt om tidsaspekten så känns även vinkeln ganska märklig. Säkert är inte heller det Frida Nordstrands fel. Artikeln får det att framstå som om Spaniens ”skrämseltaktik” med restriktioner som sanktioneras med böter vid överträdelser, skulle vara riktad mot barnen och att dessa är livrädda. Som att de på något vis skulle vara hotade. Polisen har redan från början en mycket mer närvarande roll i samhället än i Sverige. Något som svenskar vanligtvis lovordar.

Ja, kulturen är annorlunda, spanjorer umgås mer i stora sällskap, tar mer på varandra och om man ska generalisera är de mindre benägna att följa regler om ingen ser dem, jämfört med svenskar. Men att polisen skulle utgöra ett hot och framför allt mot barnen, är mycket överdrivet. Tvärtom har jag egen erfarenhet av poliser som ropar uppmuntrande ord till barnen på gatan.

Frida Nordstrand beskriver också gatufotbollen som en stor orsak till varför Spanien är ett så pass framgångsrikt fotbollsland och beklagar sig över att det ”under coronapandemin har varit förbjudet för barn att spela fotboll på offentliga platser.” I artikeln står vidare att ”Man får ha bröllop med hundra personer men inte sparka på en boll.”

Här blandas friskt äpplen med päron. För det första, under Coronapandemin? När är det? Nu? Det var ju förbjudet under de 42 dagar som barnen satt i karantän, en naturlig följd av att vi endast fick gå ut för arbete och nödvändiga ärenden. Jag vet inte med andra familjer, men vi hade i alla fall med oss en boll och spelade på gräset i vårt bostadsområde redan 26 april. Spanska ligan påbörjade sin träning i början av maj och amatörfotboll i organiserad form blev tillåtet när nödläget avslutades.

Däremot var det under sommaren förbjudet på stranden att använda leksaker som kunde delas med andra och varken fotboll eller strandtennis tilläts. Detta i ett försök att undvika kaos och att alla skulle kunna njuta av strandlivet, samtidigt som avstånd upprätthölls.

Med detta inte sagt att det inte finns individer som har varit och är rädda. Inte heller att det inte finns barn som far illa, framför allt de som redan levde under dåliga förhållanden. Det officiella dödstalet i Spanien är nu uppe i nästan 34 000 personer. Det är klart att de anhöriga haft det jobbigt och att barn till svårt sjuka släktingar upplevt sorg och rädsla. Pandemin innebär ett trauma. Men låt oss fokusera på vad som är problemet, det vill säga viruset, inte åtgärderna som vidtas mot smittspridningen. Samt givetvis även den ekonomiska situationen som drabbar även barnen till föräldrar som förlorat jobbet med inkomster som sjunkit till ett absolut minimum.

Spanjorer är inte ett folk som lever med rädsla, de lever i nuet och har en stark förmåga att njuta av enkla ting. Och barnen är inte förtryckta. Tvärtom tar de stor plats och innehar ofta huvudrollen där de befinner sig.

Carin Osvaldsson