Ankomsten av spanjorerna till Tenerife i slutet av 1400-talet orsakade en kraftig kulturkrock mellan två folk som inte känt till varandras existens. Ursprungsfolket häpnade över männen som gick i land med vapen och verktyg de aldrig sett tidigare. Samtidigt överraskades spanjorerna dels av att ön var bebodd, dels av guanchernas imponerande fysiska drag. De var långa, muskulösa, blonda och blåögda.

Konflikten var oundviklig och många guancher föll i motståndskampen, andra såldes som slavar eller tvingades att bli katoliker och gifta sig med spanjorer. Under flera århundraden föll guanchekulturen i glömska. Dock lämnade detta folk ett värdefullt arv som givit möjlighet för arkeologer och experter att idag lära känna livet och döden för Tenerifes urinvånare. Under tio sekel balsamerade de sina döda och även om man inte funnit så många mumier, är de som finns mycket välbevarade.

Spanska läkare, arkeologer och historiker har under fem år, mellan 2015 och 2020, genomfört en omfattande studie med hjälp av 21 guanchemumier för att räta ut frågetecken och lösa gåtor kring detta utdöda folk. Resultaten går att se i dokumentären “Las momias guanches” på La 2 (TVE), som visades 18 november. Den ligger kvar på kanalens hemsida till 3 december.

På grund av plundringar och illegal handel med arkeologiska tillgångar som pågick på Kanarieöarna under 1800-talet, finns det idag få mumier kvar i Spanien. Många har försvunnit eller sålts till muséer i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Den bäst bevarade guanchemumien finns dock på Museo Arqueológico Nacional i Madrid och är juvelen i samlingen som studerats. Med hjälp av DNA-tester, kol-14-metoden samt kriminalteknisk rekonstruktion utgör mumien ett viktigt vittnesmål från en svunnen tid.

Det rör sig om en man, troligen tillhörande överklassen då tänderna är i gott skick. Händerna, de inre organen, håret och till och med ansiktsuttrycket finns kvar. Proverna visar att han bör ha fötts omkring 1160. Hans död dateras till första halvan av 1200-talet. Det återstod då fortfarande två sekel innan spanjorerna skulle anlända till Kanarieöarna och mer än fem sekel innan han hittades i en grotta i ravinen Herque, av guvernören Luis Román 1764. Mumiens välbevarade tillstånd överraskade Román. Han bar den med sig från den mörka grottan och slutligen hamnade mumien på Museo Arqueológico Nacional.

DNA-analyser visar att guancherna delade gener med berberna, som under det första milleniet levde i Västsahara och Nordafrika. De kan ha kommit i kontakt med den egyptiska civilisationen, från vilken traditionen att mumifiera kroppar skulle kunna härledas.

I Egypten krävde frälsningen efter döden den fysiska närvaron av liket. Enligt Isaac Asimov, populärvetenskaplig- och historieförfattare kom denna idé från det faktum att kroppar bryts ned långsamt i Egyptens torra jord. Egyptierna trodde att en förlängning av processen var naturlig, till och med önskvärd och de sökte alla medel för att lyckas. Det skriver tidningen El Español.

Balsamerarna på Tenerife nyttjade även de värmen och solen för att torka de döda. Processen var dock annorlunda. Medan kropparna i Egypten exponerades för solen i 70 dagar, torkades de kanariska mumierna endast i 15 dygn. Inre organ, som bryts ned mycket tidigare, togs ut och placerades i stenkärl i det forntida Egypten. De kanariska mumierna utsattes dock för en process som förhindrade förruttnelse och har fortfarande kvar sina lungor, njurar och hjärtan.

För att undvika nedbrytningen tvättades kropparna först rena med örtvatten, därefter smordes de in med fett från nötkreatur, blod och jord. Små vulkaniska stenar från Teide fördes in genom anus och mun för att stoppa förruttnelsen av de inre organen. Därefter lindades de in i getskinn. Enligt experterna var den guanchiska mumifieringen avsevärt mer effektiv än den egyptiska.

Efter 1496 och det spanska erövringen av ögruppen, övergavs traditionen med mumifiering. Det betyder att den yngsta guanchemumien är omkring 600 år gammal.

Se dokumentären här https://www.rtve.es