När kanarierna själva var papperslösa flyktingar

PLUS Varje dag anländer flyktingar från Afrika till Kanarieöarna. De har lagt alla sina tillgångar på att betala för den livsfarliga överfarten. I hopp om en ljusare framtid. De når i bästa fall resmålet hungriga, uttorkade och med trasiga kläder. De som överlever tvingas ofta utstå rasism och förakt. Så sent som i mitten av 1900-talet var det dock kanarierna som flydde. Deras främsta destination var Venezuela. Skeendena var kusligt lika de som händer i vår tid.

PLUS Varje dag anländer flyktingar från Afrika till Kanarieöarna. De har lagt alla sina tillgångar på att betala för den livsfarliga överfarten. I hopp om en ljusare framtid. De når i bästa fall resmålet hungriga, uttorkade och med trasiga kläder. De som överlever tvingas ofta utstå rasism och förakt. Så sent som i mitten av 1900-talet var det dock kanarierna som flydde. Deras främsta destination var Venezuela. Skeendena var kusligt lika de som händer i vår tid.

“Nya immigranter i hamnen i Carúpano”. Rubriken återges i El Diario och kommer från den venezuelanska tidningen Agencia Comercial 25 maj 1949. Bakgrunden var att det anlänt 106 kanarier i båten La Elvira. Ytterligare 57 spanjorer hade gripits på en annan fiskebåt vid ankomst några dagar tidigare. La Elvira var ett 19 meter långt segelfartyg som behövde 36 dagar för att korsa Atlanten. Ombord fanns tio kvinnor och en liten flicka, resten var män.

De flesta var bönder från Gran Canaria. De hade sålt allt de ägde, sin boskap och sina hem, eller så använde de sina besparingar, för att punga ut med de 4.000 pesetas som den olagliga resan kostade. En vanlig arbetare tjänade i bästa fall tolv pesetas om dagen.


På den tiden var det svårt att resa lagligt.
– Många av dem som ville ge sig av hade varit medlemmar i fackförbund eller politiska partier och var märkta av frankodiktaturen, citeras professorn Manuel Hernández González i El Diario. Han har skrivit boken "La emigración canaria a América" (Den kanariska utvandringen till Amerika).


Under nio månader 1948 hade Venezuela en demokratisk regering ledd av författaren Rómulo Gallegos, som inte hade några diplomatiska förbindelser med Francos Spanien. Under hans korta tid vid makten togs spanjorerna väl emot, de betraktades som antifascister och som offer för diktaturen och fattigdomen efter inbördeskriget.

Men den 20 november 1948 genomfördes en militärkupp i Venezuela som förändrade situationen. Från det ögonblicket sågs spanjorerna som kommunister i nedsättande bemärkelse. De förvandlades till illegala flyktingar. De saknade dokumentation och vid ankomst greps de och sattes likt fångar på öarna Orchiba eller Guasima. Det ena stället var värre än det andra och förhållandena beskrivs som ytterst ohälsosamma. Många dog.

Juan Francisco Martín Ruiz, professor i geodemografi vid Universidad de La Laguna, har djupstuderat den kanariska migrationen som pågick mellan 1700- och 1900-talen. De flesta utvandrare var unga män, ensamstående, jordbrukare, många i militär ålder eller förföljda av Francoregimen. Martín Ruiz uppskattar att bara under en period av åtta år under 1900-talet, lämnade 128.000 kanarier öarna för Amerika.

Mellan 1948 och 1950 var Venezuela den vanligaste destinationen. Förutom att skickas till de så kallade fängelseöarna, placerades migranterna även på hotell eller i särskilda flyktingbaracker, där de tvingades befinna sig i minst 40 dagar innan de nyttjades som billig arbetskraft, framför allt inom jordbruket. Många gånger förlängdes dessa karantäner dock, som inledningsvis gjordes av hälsoskäl.

Så varför flydde kanarierna sina öar? Livet på Kanarieöarna var inte lätt på den tiden. De ekonomiska förhållanden var dåliga, fattigdomen utbredd och på El Hierro exempelvis fanns varken skolor eller elektricitet. Bara mellan 1948 och 1950 avgick 65 båtar mot Latinamerika, med omkring 12.000 kanarier ombord. Drygt tio procent av dessa illegala flyktingar kom från El Hierro, något som fick en kraftig social, ekonomisk och kulturell effekt på livet på ön.

Néstor Rodríguez Martín är författare till boken “La emigración clandestina de Tenerife a Venezuela en los años 40 y 50: la aventura de los barcos fantasmas”. (Den illegala utvandringen från Tenerife till Venezuela på 1940- och 1950-talen: äventyret med spökskeppen).

– Det var fiskebåtar som inte var utrustade för dessa långa resor, men de utnyttjade passadvindarna. De gjorde slut på bränslet och besättningen hade oftast ingen erfarenhet av navigation. Ibland hamnade de på Martinique, Trinidad eller i Brasilien istället för i Venezuela. Några förde vindarna till Senegal, citeras Hernández.

Skeppen var överfulla, folk trängdes och hungern var olidlig efter halva resan. De åt främst gofio (ett slags kanariskt mjöl tillverkat av rostade majskorn eller andra stärkelseväxter, ibland med lite tillsatt salt). På grund av vattenbristen drack många saltvatten och blev sjuka. För denna lyx kunde de tvingas betala upp till 6.000 pesetas.

Txema Santana är talesman för den spanska kommittén för flyktinghjälp på Kanarieöarna.

– Det är intressant att reflektera över allt det här. De senaste månaderna har det talats en del i det kanariska parlamentet om Telémaco, en av dessa mytiska båtar och kaptenernas betydelse, citeras Santana i El Diario.

Santana berättar hur skepparna beskrivs som skickliga yrkesmän som hade förmåga att manövrera dessa ohygieniska, överfulla båtar. Kaptenerna var hjältar. Skepparna på dagens flyktingbåtar som anländer till Spanien, omtalas dock på ett helt annat sätt…
– Den som styr vårt öde när vi seglar mot osäkerheten är en hjälte, men om ödet är någon annans, förvandlar vi honom till en brottsling. Det är intressant att observera skillnaderna i berättelserna när det handlar om “oss” och när det handlar om “dem”. Enligt Santana har alla dessa migrationshistorier präglat det kollektiva kanariska sinnet. Det är impregnerat i deras DNA.

Nu är det andra som emigrerar och många av dem hamnar just på Kanarieöarna, i hopp om att få stanna eller för att fortsätta vidare till den europeiska kontinenten.

– För att motverka rasismen har många de senaste månaderna hänvisat till ett förflutet som hände för inte så länge sedan, när kanarierna illegalt flydde till andra delar av världen, utan papper eller tillgångar, med risk för förlisning, utsatta för gripanden och frihetsberövanden, citeras Santana.

Carin Osvaldsson