Kärnvapenkatastrofen i Almería som dokumentär

PLUS En av de värsta kärnkraftsolyckorna i historien, före Tjernobyl, inträffade i en liten andalusisk kustby. Fyra amerikanska atombomber föll av en olyckshändelse ned över Palomares och dess omgivningar. Efter mer än 55 år har amerikanska myndigheter avklassificerat mängder av hemligstämplade dokument och fotografier och händelsen har blivit en film, som för första gången berättar hela sanningen utan censur.

PLUS En av de värsta kärnkraftsolyckorna i historien, före Tjernobyl, inträffade i en liten andalusisk kustby. Fyra amerikanska atombomber föll av en olyckshändelse ned över Palomares och dess omgivningar. Efter mer än 55 år har amerikanska myndigheter avklassificerat mängder av hemligstämplade dokument och fotografier och händelsen har blivit en film, som för första gången berättar hela sanningen utan censur.

“Palomares - Días de playa y plutonio” (Strand- och plutoniumdagar) är en dokumentär thriller i fyra delar, som hade premiär på Movistar+ i veckan. Den handlar om hur ett amerikanskt flygplan med fyra kärnvapenbomber ombord, kolliderade med ett tankplan och störtade.

Sju besättningsmän omkom, fyra räddade sig med fallskärm. Planets last, de fyra bomberna, uppges ha varit 75 gånger så destruktiva som de som fälldes över Hiroshima. Det var den 17 januari 1966 och livet skulle aldrig mer bli detsamma i byn Palomares.


Bomberna kunde ha orsakat den största atomexplosionen i mänsklighetens historia. Så illa blev det dock inte. De var inte osäkrade och utlöstes aldrig. Det som faktiskt inträffade är dock tillräckligt skrämmande. USA aktiverade alla protokoll för en kärnkraftsolycka. Franco mottog chockad nyheterna. En topphemlig mission för att söka rätt på bomberna drog igång.

Den amerikanska armén, med hjälp av Guardia Civil och de boende i området, lyckades lokalisera en av bomberna intakt. Två andra hade spritt radioaktivt skrot över hela Palomares. Den fjärde var spårlöst försvunnen och hittades inte förrän 80 dagar senare. Sökandet var en spänd kamp mot klockan och mot vad som skulle kunna ha slutat med den största detonationen någonsin. Chockvågen skulle ha förstört stora delar sydöstra Spanien och ha känts ända upp till Madrid.
 

Under tiden landade 1.600 amerikanska soldater i Palomares med missionen att försöka rensa området på radioaktivt material från bomberna. Detta inför de förfärade ögonen på drygt tusen bybor, som knappt ens hade el och rinnande vatten. De spanska myndigheterna uteslöt en evakuering av byn, då det skulle skada bilden av ett land som börjat bli beroende av turismen.

Mycket av informationen kring olyckan har hållits hemlig. Kanske det som blivit mest känt är bilderna på turistministern Manuel Fraga när han tillsammans med USA:s ambassadör i Spanien tog sig ett dopp i havet i Palomares, två månader efter olyckan. En lugnande gest för att påvisa att vattnet inte var förorenat. I byn finns inga minnesmärken, endast en gata med namnet “Calle 17 de Enero de 1966”.

Den fjärde bomben hittades så småningom tack vare en fiskare som fick smeknamnet “Paco el de la Bomba”. Han var ute och fiskade när planen störtade och kunde ange ungefär var i havet bomben föll. Detta efter att amerikanerna misslyckats med att spåra pjäsen, trots den tidens absolut mest avancerade högteknologiska utrustning.

Endast en del av plutoniet transporterades bort från Palomares. Området är fortfarande 2021 inte sanerat. EU har 55 år efter olyckan ställt ett ultimatum. Spanien har till slutet av 2021 på sig att redogöra för nivån på radioaktiviteten i Palomares i dagsläget. I februari 2020 ålade den federala domstolen Audiencia Nacional regeringen att avklassificera rehabiliteringsplanen för det drabbade området.


Carin Osvaldsson