Effektivitet i alla ära men ibland är det bättre att bara chilla

PLUS CARIN OSVALDSSON Karantän, pinne upp i näsan, hemskola. Vi kastades rakt in i en flashback från förra våren och veckan har varit en salig blandning av gott och ont. Väldigt symtomatiskt för tiden vi lever i just nu, alltså. En tid när allt känns ovanligt hoppfullt, samtidigt som man liksom hör åskan mullra hotfullt bortom bergen. Som en ständig påminnelse. Jag har å ena sidan fått min första vaccindos. Å andra sidan sitter vi isolerade på grund av närkontakt med en smittad. Med allt vad det innebär.

PLUS CARIN OSVALDSSON Karantän, pinne upp i näsan, hemskola. Vi kastades rakt in i en flashback från förra våren och veckan har varit en salig blandning av gott och ont. Väldigt symtomatiskt för tiden vi lever i just nu, alltså. En tid när allt känns ovanligt hoppfullt, samtidigt som man liksom hör åskan mullra hotfullt bortom bergen. Som en ständig påminnelse. Jag har å ena sidan fått min första vaccindos. Å andra sidan sitter vi isolerade på grund av närkontakt med en smittad. Med allt vad det innebär.

Så hamnade vi alltså slutligen i karantän igen. Efter så gott som ett helt skolår, två veckor före skolavslutningen. Dagen innan mitt år, 1975, släpptes och jag kunde boka tid för vaccination, fick vi veta att en närstående som tillbringat tid med min son några dagar tidigare, testats positivt. Nu är det inte så att vi är sjuka, så vi har väl i den bemärkelsen inte direkt snubblat på målsnöret. Men lite onödigt kändes det ju att vara så nära, men inte lyckas helt, hela vägen.

Vi får se hur det hela utvecklar sig. Sannolikt blir det mer en anekdot med praktiska störmoment, än något annat.

Det första jag gjorde? Jag ringde skolan. Vet fortfarande inte om det var en helt normal reaktion, men det visade sig i alla fall sätta igång en kedjereaktion. De tog omedelbart Iván ur klassen och satte honom ensam i ett rum. Som tur var sa de inte varför och han trodde att han skulle till tandläkaren. Stackaren.

Efter några timmar blev vi uppringda av skolans covidkoordinator som sedan kontaktade vårdcentralen. Därifrån ringde de samma kväll och dagen efter fick Iván göra sitt första test. Antigentest. Pinne i näsan och svar efter en kvart. Negativt tack och lov! Reglerna säger dock att karantänen på tio dagar måste fullföljas.

Dag ett kändes det ganska mysigt att få vara hemma tillsammans. Varva ned. Dag två kastades jag rak in i förra vårens karantänpanik och fick flera alltför välbekanta psykbryt. Jag försökte jobba medan Iván pratade oavbrutet, skolan hade snabbt hämtat andan och skickat ett flertal uppgifter som skulle lösas och skickas in samma dag. Bok skulle läsas och recenseras. Klurig matteuppgift skulle visualiseras i form av en teckning. Meningar skulle skrivas med markerade subjekt och predikat. Sade jag att Iván är sju år gammal?

Medan jag inte lärt mig någonting sedan förra året uppenbarligen, jag är fortfarande väldigt mycket “tjoff, tjoff, sätt fart, skynda, skynda”, så märks det däremot tydligt att Iván är ett år äldre och fixade det hela galant. Lite skrämmande att min sjuåring vet mer om subjekt och predikat än jag. Mitt mål för veckan är att försöka andas djupt, träna på att vara ineffektiv och inte låta paniken ta överhanden för att jag ska vara Fröken Duktig. Eller snarare Fröken Effektiv. För heltidsjobb, hemskolning, tre mål mat om dagen, hund och Fan och hans mormor, hinns inte med på ett dygn. Iván fixar inte sin skola på egen hand medan jag jobbar.

Veckans bästa, förutom då att jag faktiskt trots allt älskar att hänga med min son, är att jag fick min första vaccindos. Här kan vi däremot tala om effektivitet i positiv bemärkelse. Jag är både djupt imponerad och stolt över hur allt med vaccineringen fungerar i Spanien. Förutom möjligen en del fadäser med lite väl många ändrade riktlinjer gällande olika åldrar för olika vaccin. Jag bokade via ClicSalud+ på nätet, samma dag som min årskull släpptes och fick tid dagen efter på kongresspalatset i Torremolinos. Där var mycket folk, men så välorganiserat. Allt gick på löpande band och 12.09 (min officiella vaccinationstid) satt jag åter i bilen.

Jag kan inte heller låta bli att känna mig stolt över att allt det digitala runt vaccinationen tycks fungera så förvånansvärt väl. Förutom den väldigt smidiga tidsbokningen, kan färdigvaccinerade nu även ladda ned sitt digitala certifikat. Detta medan stor förvirring ännu råder i Sverige.

Där tycks alla hänvisa till någon annan. Regionerna är ansvariga, men jag har ännu inte hört någon som lyckats få ut ett intyg som har någon slags giltighet internationellt. Samtidigt ska ju EU:s digitala certifikat börjar gälla 1 juli, så det är väl bara att ha lite is i magen. Det är ju inte så konstigt att allt inte är på plats. Dock roligt att Spanien förvånar genom att vara först på bollen, igång före utsatt deadline.

Jag gissar att det handlar om att turismen är essentiell för Spanien medan den inte är någon prioritet för Sverige. Det ironiska är ju att spanjorerna inte alls är lika angelägna som svenskarna om att kunna resa utomlands. Helt klart är att Spanien borde prioriterat att hjälpa de länder som de flesta turisterna kommer ifrån, att få sina system för vaccinationsintygen att fungera.

Carin Osvaldsson