En bit in i pandemin förra året fick Carmen anställning på Marbellas största sjukhus Costa del Sol. Hon har fått rycka in på ett flertal avdelningar och sedan i våras tjänstgör hon på akuten, med allt vad det innebär.

Det är för mig en smått surrealistisk situation att informera om pandemin och se hur det fortfarande finns en del som ifrågasätter allvaret i situationen, samtidigt som jag får dagliga rapporter i första person om läget på den ledande akutmottagningen på västra Costa del Sol. Det tog inte många dagar efter att nödläget upphörde i våras innan det började välla in folk på Marbellaakuten som krävde att bli testade, efter att de varit ute och festat och någon bekant bekräftats smittad av Covid-19. Det flesta var ungdomar och många av dem utlänningar.

Till en början var majoriteten av de som infann sig på akuten symtomfria eller uppvisade endast lindriga men. Allt eftersom tiden gick blev dock fallen stadigt allvarligare och belastningen på sjukhuset ökade. När det i mitten av augusti gick ut larmrapporter i media om en överbelastning av Marbellasjukhuset var det gamla nyheter för mig. Det hade Carmen upplevt i egen person sedan åtskilliga veckor.

Den femte vågen i Spanien, orsakad av deltavarianten och utbredd ovarsamhet hos allmänheten, har inte bara belastat vården hårt utan dessutom lett till att också många sjukvårdare smittats. Det har i sin tur ökat belastningen ytterligare på den personal som tvingas hålla ställningarna när många kollegor försatt sig i karantän - eller själva blivit inlagda.

Det man många gånger glömmer när pandemin behandlas är alla andra akutfall som inte har med Covid-19 att göra och som vårdpersonalen fortfarande måste hantera. I ett område som Marbella är akutfallen av de mest skilda slag, liksom patienterna består av ett otal olika nationaliteter och kulturer. Som sig bör delar min hustru inte några personuppgifter med mig, men jag får kontinuerliga redogörelser som speglar vilket hjältemodigt arbete som dagligen utförs på akuten.

Tänker man på akuten så associerar nog de flesta till olycksfall. Men det är anmärkningsvärt hur många ärenden som tas emot som är mer eller mindre självförvållade. Få skift är förskonade från självmordsförsök och många patienter behöver även akut vård för överdoser av både alkohol och olika typer av droger. Inte lika vanligt förekommande men desto mer uppseendeväckande är de personer som blivit föremål för kriminella uppgörelser och som ofta anländer med poliseskort.

Allt detta och mycket mer hanterar Carmen och den övriga personalen dagligen på akuten. De gör det dessutom i varma och obekväma skyddskläder med dubbla ansiktsmasker, som gör det svårt att både förstå och göra sig förstådd med kollegor och patienter.

När vårdanställda påminns om hur befolkningen applåderade för dem för drygt ett år sedan får de något nästan ironiskt i blicken. För vad de mest önskar sig är inte hyllningar, utan drägliga arbetsvillkor. Samt inte minst att folk tar pandemin på allvar och inte tar för givet att sjukhuspersonalen ska vänta med öppna armar på att få ta hand om dem. Även den mest ovarsamme får naturligtvis den vård hen behöver, men det förringar inte att personalen på akutmottagningarna i dagsläget har ett av de mest otacksamma yrkena i världen.