Den stora missuppfattningen om tvåspråkighet

PLUS CARIN OSVALDSSON Bilingüe, tvåspråkig, är i Spanien ett slitet uttryck. Riktigt hur mycket inflation det gått i detta modeord, förstod jag inte förrän jag satte mig ned och började skriva den här artikeln. Jag har själv dragits med i trenden och inte varit kapabel att se fenomenet utifrån. Men det är väl fantastiskt att spanjorerna är så fokuserade på tvåspråkighet, tänker ni. Nej, troligen inte. Just felanvändningen av själva ordet bilingüe, har nämligen fått många att överge de tvåspråkiga programmen.

PLUS CARIN OSVALDSSON Bilingüe, tvåspråkig, är i Spanien ett slitet uttryck. Riktigt hur mycket inflation det gått i detta modeord, förstod jag inte förrän jag satte mig ned och började skriva den här artikeln. Jag har själv dragits med i trenden och inte varit kapabel att se fenomenet utifrån. Men det är väl fantastiskt att spanjorerna är så fokuserade på tvåspråkighet, tänker ni. Nej, troligen inte. Just felanvändningen av själva ordet bilingüe, har nämligen fått många att överge de tvåspråkiga programmen.

I torsdags började min son äntligen skolan. Han var svalt oberörd och jag var pirrig. Ända till sista kvällen när han plötsligt inte kunde vänta en enda sekund till och ville sätta sig i bilen direkt klockan 22 på kvällen. Det gjorde mig glad. Jag vill ju att han ska älska skolan. Min nedräkning hade pågått en längre tid och jag hade känt mig snopen över bristen på entusiasm från den det faktiskt berörde.

Efter första dagen konstaterade han två goda nyheter. Dels att de ska ha spanska, Lengua, en våning upp i ett klassrum med terrass och fantastisk utsikt. Dels att de två parallellklasserna åter får ha rast tillsammans efter att ha varit separerade under hela förra läsåret. Mycket stort för Iván, då hans bästis hamnade i B och han själv i A.

En mindre god nyhet är att barnen måste ta antigentester efter varje lov. Vår skola stack ut redan förra läsåret med att göra snabbtester (stick i fingret) minst varannan vecka. Nu går de alltså över till antigentester, som ju å ena sidan är mer tillförlitliga, å andra sidan betydligt mer invasiva. Jag förstår inte hur de ska genomföra en storskalig testverksamhet på hundratals barn under 12 år. Jag gjorde ett på Iván före Sverigeresan och det var fullt drama i en halvtimme.

Under sommaren och inför skolstarten har jag funderat mycket på utvecklingen av Iváns olika språk. Det är en ständigt pågående dragkamp. Det är ju i grunden positivt att han får tillgång till tre språk från tidig ålder. Men det är också kravfyllt och svårt som förälder att veta hur mycket man ska pusha i en eller annan riktning och hur mycket man ska “go with the flow” för att inte föra över det kravfyllda på barnet utan låta det vara lustfyllt.

Vi lever med flera språk därför att vi är en svenskspansk familj, men engelskan har vi inkluderat av fri vilja genom att sätta honom i internationell skola. I Spanien exploderade tvåspråkighetsboomen i början av 2000 men efter att ha vuxit enormt under mer än ett decennium, är det nu många skolor som överger dessa specialanpassade program.

De går ut på att barnen lär sig engelska genom att även andra ämnen undervisas på det språket. Misslyckandet uppges vara att barnen varken har blivit tvåspråkiga eller kunnat följa med som de borde i övriga ämnen. Orsaken till det ska vara att många lärare inte har tillräckliga engelskakunskaper själva.

Det skrevs en hel del om detta i media i somras. En artikel i El País stack dock ut. Den sparade jag och grottade in mig i nu och den blev en verklig ögonöppnare för mig personligen. Metoden “Content and Language Integrated Learning” lanserades av David Marsh i början på 1980-talet och i artikeln i El País uttalar han sig om att ordet bilingüe är farligt och skapar falska förhoppningar.

Föräldrarna tror att genom att sätta barnen i dessa skolor, kommer de på kort tid få ytterligare ett språk. Men grundtanken med systemet är i själva verket endast att europeiska barn ska lära sig att kommunicera med varandra på en basnivå. Alltså inte att de ska bli tvåspråkiga.

Dessutom finns flera studier som visar att trots lärarnas uppfattning att barnen varken lär sig engelska eller övriga ämnen, så har barnen i de tvåspråkiga skolorna faktiskt en bättre engelska än andra barn och de är inte heller sämre på övriga ämnen. Ett annat problem som lyfts upp är metoden som i huvudsak bygger på memorering av teori och repetition och i liten grad på kritiskt tänkande.

Personligen är jag alltid emot denna stela gammalmodiga metod och tänker att det i en tvåspråkig miljö är än viktigare att vara flexibel och lyhörd för varje elevs bästa studiesätt och att fokus måste ligga på det verbala. Att lära sig uttrycka sig och förstå innehållet, inte memorera den exakta ordlydelsen.

Mitt uppvaknande kom när jag läste hur försvararna av tvåspråkigheten menar att det är fel att tro att barnen kommer tala engelska lika bra som spanska. Och att om man ser det i ett större perspektiv, är de nya generationerna betydligt bättre på engelska än de tidigare. Målet är att de kan göra sig förstådda, inte behärska det till perfektion.

Precis så tror jag och detta har man alltså lyckats med. Problemet är när vi tolkar tvåspråkighet i bemärkelsen “personer som behärskar båda språken lika väl som enspråkiga i respektive språk” (definition enligt Nationalencyklopedin). I Spanien slänger man sig med begreppet utan att tänka på innebörden eller vilka förväntningar man lägger i det.

Jag har aldrig hört ordet under min uppväxt i Sverige fast de flesta i min generation lärde sig att tala relativt obehindrat på engelska och ibland även på tyska eller franska. Det var aldrig någon som talade om flerspråkighet i betydelsen att vi skulle lära oss våra andra och tredje språk på samma nivå som svenskan. Allt vi lärde oss utöver svenskan var en bonus, ett plus. Det fanns inget minus.

Spanien har gått från noll till hundra på kort tid. Språkkunskaperna är dåliga och istället för att sätta rimliga mål, ville den äldre generationen, den som inte behärskade mer än spanska, ge sina barn allt. I ett land med segdragna lågkonjunkturer och väldigt hög arbetslöshet framför allt bland unga, är språk dörren till andra arbetsmarknader. Både inom och utanför landet. De ville ge barnen ett språk till, inte att kommunicera på, utan att behärska till fullo. Ambitionen är för högt satt.

Jag måste erkänna att jag har dragits med i detta. Min son är ju trespråkig, men det är en ryckig utveckling, ingenting känns självklart och vi är långt ifrån “hemma”. Släpper jag taget nu kanske han bara talar spanska om några år. Språkutvecklingen är en kurva och påverkas hela tiden av allt möjligt. Jag har oroat mig över att nivån inte kommer vara tillräckligt hög, att jag inte räcker till för att han ska bli 100% på svenska, spanska och engelska. Och jag inser att även jag satt ribban på tok för högt.

Jag måste fortsätta tala svenska hemma med honom och givetvis se till att han gör sina läxor (spanska och engelska), resten får ge sig. Han kommer att dominera minst ett språk till fullo och på minst två kommer han att göra sig förstådd. Sannolikt mer än så. Men det som blir är “good enough”.

Framför allt måste det räcka med att jag är lyhörd och skapar förutsättningar för det håll han vill utvecklas åt. Ger honom möjlighet att välja filmer, spel, böcker, aktiviteter på det språk han för tillfället känner sig närmast eller behöver träna på. Men allt kan inte vara en medveten strategi, ett arbete. Vi tränar inte för OS, vi lever ett liv.

Carin Osvaldsson