Spanien uppfattades som ett land som låg flera århundraden efter, i jämförelse med det civiliserade Europa. Åtminstone om man ska tro författaren och historikern Paul Preston, bland annat känd för sin forskning kring spanska inbördeskriget och den andra republiken. Spanien betraktades enligt Preston som en plats där passioner och våldsamma grymheter utgjorde essensen i vardagen. Det skriver tidningen El Diario som uppmärksammat Internationella brigadernas 85-års jubileum i en artikel.

I artiklar och filmer som spreds utanför Spanien framträdde en bild av landet som var synonym med fanatism, grymhet och okontrollerade känslor. Hur kom det sig då att tusentals unga män från mer än 50 olika länder, beslutade sig för att offra inget mindre än sitt eget liv, för landet som ansågs vara så grymt och så långt efter i utvecklingen?

För att få svaret måste vi gå tillbaka till början av inbördeskriget och framför allt det politiska sammanhang som omgav det. För många ungdomar handlade det spanska kriget om rättvisa, det utgjorde den första etappen i konfrontationen mot fascismen och just det anges vara själva kärnan i saken. Det skriver historikern Jaume Claret i sin bok om de internationella brigaderna “Breve historia de las Brigadas Internacionales” från 2016. 
– En hel generation unga och även äldre över hela världen såg detta som sitt krig, citeras Claret i El Diario.

Brigaderna var alltså utländska frivilliga trupper som kämpade på den republikanska sidan under det spanska inbördeskriget. Paul Preston beskriver dem som arbetslösa, intellektuella och äventyrare, som enades i kampen mot fascismen. Det är också vad som går att utläsa i ett brev från brigadisten Gene Wolman till hans familj. I texten berömde soldaten den spanska republikanska kampen för att “för första gången sedan fascismen började kväva och söndra allt som vi värderar högst, har vi en chans att kämpa emot”.

Han skriver vidare att ”Här är äntligen jordens förtryckta enade, här har vi äntligen vapen, här kan vi försvara oss". Och han avslutar brevet med orden “Här, även om vi skulle förlora… tack vare det faktum att vi kämpat och försvagat fascismen, kommer vi ha vunnit.”

Just detta är enligt El Diario svaret på frågan om varför utlänningarna kom till Spanien för att dö. Det var en önskan om att bekämpa fascismens uppvaknande som lockade så många soldater att ansluta sig till brigaderna. Det har gjorts många studier angående varifrån de kom, men det finns ingen exakt lista. Enligt spanska vänskapsförbundet för internationella brigaderna (AABI) var mer än 50 länder representerade, däribland Frankrike, Italien, Storbritannien och USA.

I Sverige rådde förbud mot att resa till Spanien, men trots det anslöt sig många svenskar till brigaderna. De kallades för Spanienfrivilliga. Enligt Wikipedia uppgick de svenska brigadisterna till drygt 600, varav 164 stupade i kriget. I maj i år gick det att läsa i media om att den sista brigadisten hade gått ur tiden. Det var Josep Almudéver Mateu som gick bort 101 år gammal i Frankrike. En av de mest kända brigadisterna var författaren Ernest Hemingway.

Vart femte år organiserar AABI olika evenemang för att hylla brigadisternas hjältemod. Enligt både Preston och Claret, liksom många med dem, var insatsen inte förgäves. Preston menar att den spanska republiken försvagade de italienska fascisternas militära kapacitet. Så länge den lyckades stå stod emot var det även osannolikt att Hitler skulle attackera Frankrike, vilket gav britterna mer tid att mobilisera sig. Han menar även att trots att republikanerna förlorade inbördeskriget så spelade brigadisterna en viktig roll i kampen mot fascismen.

De internationella brigaderna deltog i kriget under två år, mellan oktober 1936 och oktober 1938, när det hölls en avskedsceremoni i Barcelona. De första att ansluta sig hade varit utlänningar som redan befann sig i Spanien vid tidpunkten för militärupproret 1936. Det var politiska flyktingar och personer som flytt fascistiska länder eller länder som var på väg att bli det.

Allt eftersom anslöt sig allt fler personer från olika delar av världen. Det skedde helt utan kontroll, vilket idag försvårar uppgiften med att räkna ut hur många de verkligen var. Enligt somliga studier rör det sig om så många som 60.000, men de senaste uppgifterna uppger att de var knappt 35.000.

Inofficiellt gav Sovjetunionen organisatoriskt stöd till brigadisterna, men officiellt höll sig landet till bestämmelserna i Noninterventionskommittén, som hade upprättats av Europas länder i september 1936. Syftet var att försöka begränsa den utländska inblandningen i spanska inbördeskriget. Detta trots att både Tyskland och Italien stödde den nationalistiska sidan.

Som ett tack för brigadisternas insats, gav Spaniens socialistregering under ledning av Felipe González 1996 möjligheten till de som medverkat i kriget att erhålla spanskt medborgarskap.

https://www.brigadasinternacionales.org