Det har alltså passerat 18 år, jag vet att jag tjatar om detta, men det är för att jag knappt kan tro det själv. Satinbröllop skulle det varit om vi varit gifta. Om två år är det porslin. Men satin låter väl elegantare och härligare?

Jag var ju visserligen betydligt yngre då, men hade alltid haft en rastlöshet i mig. Tröttnade på jobb, utbildningar och platser ganska snabbt. Sedan jag flyttade till Spanien har jag dock inte tröttnat. Jag känner inte av de där myrorna i kroppen på samma sätt. Åldern är möjligen en orsak, men jag tror att det framför allt handlar om den ständiga ström av utmaningar som det innebär att bo här. De goda och de onda. De håller en liksom vaken och alert och man känner att man lever.

Mest utmanande var helt klart det första året jag bodde här fast, det vill säga året efter studierna. När jag landade pladask, skulle få jobb och vardag att fungera och gå igenom alla de där stegen för att etablera mig. Jag gjorde allt själv och gick på de flesta nitar. Ingenting var digitaliserat, allt tog tid och det var alltid ett papper som saknades eller något som borde ha gjorts i omvänd ordning.

Mitt residenciakort tog så lång tid att jag till slut inte orkade åka till polisstationen en gång till och till slut togs detta ID-kort för utlänningar bort helt. Då var det för sent. Istället har jag det gröna pappret i en plastficka som hängt med i alla år. Inte i handväskan, men det har varit med på diverse byråkratiska äventyr.

Vissa saker har jag faktiskt lärt mig, mycket har blivit enormt mycket bättre, enklare och mer effektivt. Inte minst tack vare digitaliseringen och inte minst under det senaste året. Men då och då stöter jag på saker och ting som gör att jag påminns om hur det var i början. Andra slags gupp i vägen, men känslan är den samma. Jag bara gapar och får lust att skaka om någon eller gå ut och skrika i en megafon, att så här kan det väl för Guds skull inte gå till? Är det på riktigt? Känslan av att “Spain, in deed, is different”. Jag säger det raljerande. För vad vet jag egentligen om hur det är på andra platser nu för tiden. Raljerande. Och med mycket kärlek.

Jag har varit egenföretagare i fem år men inte drivit egen business på riktigt förrän nu. Trots att vår bas, ett SL-bolag, redan fanns och vi sparade in på en del administrativa turer, har jag under sommaren och hösten stött på flera för mig nya scenarios. Mer än en gång har jag häpnat över hur oerhört krångligt det går att göra saker och ting.

Det här är återigen en sådan där pinsam sak, som normala människor inte avslöjar. De håller god min och låtsas som det regnar. Men ni vet ju att jag tycker det är kul att dela anekdoter med er. Vi har ett kontor i Fuengirola, inte i gatuplan utan två våningar upp. Det hyrs ut som kontor, det vill säga inte som en bostad.

Några veckor efter vi flyttat in fick vi besök. En mycket vänlig liten man från kommunen knackade på dörren och påpekade artigt att vi behövde en öppningslicens. Det kan man ju tycka att vi borde haft koll på, men fasen, vi hyr ju en kontorslokal och då tycker jag att allt borde vara i sin ordning för att just få arbeta på det kontoret. Men nej, så enkelt är det inte. Han förklarade dock att vilken “gestoria” som helst skulle kunna hjälpa oss med det som behövdes för att lämna in en enkel “declaración responsable”. Vi fick två veckor på oss. Gott om tid. Det fixar ni. Oroa er inte.

Det gick nästan en vecka innan jag hade hamnat hos rätt “gestoria” och fått ett möte med en person där. Det första han gjorde var att ringa sin kontakt på kommunen för att förlänga tidsfristen. Sedan sade han att vi behövde en brandsläckare, nödbelysning ovanför utgången samt ett första hjälpen-skåp som han var snäll att skänka till mig direkt.

Glad i hågen gick jag därifrån med skåpet under armen. Jag fick tag på en firma som skulle komma och installera brandsläckare dagen efter och kollegan bokade in en elektriker att sätta upp en nödlampa. Vi behövde även skyltar som indikerade utgången, Salida och Extintor. Som om brandsläckaren inte syntes av sig själv.

Brandsläckaren var snabbt på plats. När elektrikern sedan kom undrade han om vi behövde nödlampor både över utgången och elskåpet som sitter alldeles bredvid dörren. Han sade att det normalt var ett krav, men eftersom dörren och elskåpet satt så nära varandra var det kanske inte nödvändigt. Efter flera meddelanden och samtal till “gestorian” kunde jag bara konstatera att svaret skulle vi få när ingenjören kom och gjorde sin genomgång av kontoret. Denna skulle sedan ligga till grund för en omfattande rapport som skickas in till kommunen.

Ingenjören kom, gick runt en lång stund och mätte med sitt måttband och meddelade sedan att vi behövde sätta upp nödbelysning ovanför utgången, i köket, i badrummet samt i våra två kontorsrum. Fem stycken totalt. I vårt större mötesrum var det inte nödvändigt eftersom man därifrån ser utgången.

Jag meddelade elektrikern som kom tillbaka några dagar senare och spenderade en hel eftermiddag med att banka, borra och montera upp lamporna. En fick inte plats där den skulle sitta, på grund av luftkonditioneringen, så den fick sättas till vänster på väggen istället. Han sade att vi eventuellt behövde sätta ett klistermärke med en pil på den, för att kommuninspektören ska bli nöjd när han kommer tillbaka. Gud förbjude om någon skulle missförstå var dörrhålet sitter.

Jag fotade alla lampor och skickade med WhatsApp till ingenjören. Som några timmar senare påpekade att bilden på lampan i stora mötesrummet inte kommit med. Jag svarade med ett ganska desperat röstmeddelande att vi inte satt upp någon sådan då han själv sagt att det inte behövdes, att elektrikern tillbringat en halv dag med att sätta upp de övriga fem. Oroa dig inte, fick jag till svar. Och jag oroar mig inte. Jag väntar på domen utan att riktigt orka bry mig.

Med all denna utrustning och alla dessa nödlampor i vårt kontor på mindre än 70 m2, behöver vi i alla fall inte oroa oss för att inte hitta ut därifrån. Även om vi skulle befinna oss där mitt i natten, gatubelysningen utanför har kollapsat och mobilernas ficklampor lagt av. Vi har en bättre utmärkt utrymningsväg än vilket flygplan som helst.

Här slutar historien. Eller ja, den har ju dessvärre en fortsättning, än så länge skriven i stjärnorna. Vi får ladda upp med bakverk i frysen för när kommunens inspektör knackar på dörren nästa gång. För det är ett som är säkert. Han kommer tillbaka. På vägen dit har vi bidragit med sysselsättning till fyra personer. Inte illa.