Tid för skedmat och barndoms-TV

PLUS CARIN OSVALDSSON. Det är soppornas och soffornas tid! Jag tjatar mycket om hur jag älskar hösten. Jag börjar med det redan i september och blir sedan besviken ungefär tusen gånger då det faktiskt inte är höst här då. Egentligen inte i oktober heller. Eller första halvan av november. Enstaka dagar ja, men annars är det mer en seg längtan än en realitet. Men nu är det äntligen höst på riktigt! Eller kanske snarare spansk vinter. Den bästa tiden för “comfort food”, soffmys och TV-serier.

PLUS CARIN OSVALDSSON. Det är soppornas och soffornas tid! Jag tjatar mycket om hur jag älskar hösten. Jag börjar med det redan i september och blir sedan besviken ungefär tusen gånger då det faktiskt inte är höst här då. Egentligen inte i oktober heller. Eller första halvan av november. Enstaka dagar ja, men annars är det mer en seg längtan än en realitet. Men nu är det äntligen höst på riktigt! Eller kanske snarare spansk vinter. Den bästa tiden för “comfort food”, soffmys och TV-serier.

Jag känner mig nog aldrig så helgjutet svensk som inför säsongspremiären av På spåret som var igår. I själva verket längtar jag hela året efter denna och under de två månader programmet pågår, längtar jag sex av veckans sju dagar. Jag är besatt, jag vet.

Jag kan aldrig svara på en enda fråga, så det handlar absolut inte om själva tävlingen. Men det är som att all min Sverigelängtan komprimeras och får sitt lystmäte tillfredsställt under dessa timmar. Det är folk man känner, det är klassisk svensk humor som en spanjor aldrig skulle förstå, så ironisk och subtil som den är. Det är igenkänning och så mycket trygghet förpackat tillsammans med skratt, resor och förvånansvärt bra musik.

Det är ett av få program jag ser på svensk TV. Kanske är det för att jag inte vet vem kändisarna är längre och för att Sverige är så vansinnigt trendigt och jag inte hänger med, som jag inte orkar sätta tänderna i något helt nytt. Men På spåret är “de toda la vida”, sedan hela livet. Jag var bara tolv år när det startade med Ingvar Oldsberg. Jag vet oftast vem deltagarna är, har till och med gått i gymnasiet tillsammans med ett av de återkommande genierna. Det känns helt enkelt som hemma och under december och januari blir jag en del av det svenska folket.

Jag tittar överlag extremt sällan på vanliga TV-program. Men vet ni vad, ibland kommer jag på mig själv att sakna det. Inte programmen i sig utan själva företeelsen. För vanlig TV skapar en slags gemenskap mellan tittarna som streamingtjänsterna inte lyckas med. Känslan av direktsändning och att vi är många som ser samma sak samtidigt, eller i alla fall nästan. I ärlighetens namn tittar jag ju på SVT Play och lyckas sällan ansluta vid exakt rätt tid. Men det är en petitess.

För några år sedan när jag hade spansk sambo, stod TV-n på här hemma på kvällarna och jag hade till och med några egna favoriter. Vi såg på nyheterna, följde serien Cuéntame cómo pasó”, showen “Tu cara me suena” och ganska ofta såg jag även något avsnitt av långköraren “La que se avecina” som sänts sedan 2007. Fast jag tyckte att de mest skrek hela tiden.

Ja, faktiskt till och med Formel 1 och ligamatcherna i fotboll kan ge mig denna känsla av samhörighet. Men jag skulle själv aldrig sätta på TV-n. Jag är dock ganska nostalgiskt lagd, något som bara tycks bli värre med åren. Så rätt som det är lämnar jag väl Netflix och HBO för gammal hederlig vanlig direktsändning igen.

Att jag inte tittar på spansk TV är faktiskt mest för att utbudet är så genomgående kasst och för att jag har för dåligt tålamod för att vänta, zappa och hålla mig ajour för att lyckas pricka in de små guldkornen i oceaner av ren skit. Nyheterna gör mig deprimerad så dem slutade jag titta på för väldigt länge sedan. Inte bara för att händelserna som rapporteras endast beskriver mänsklighetens värsta sidor, utan för att variationen och perspektiven helt lyser med sin frånvaro.

Men jag inser när jag skriver det här, att jag faktiskt borde se mer på vanlig spansk TV ändå. Det finns något kravlöst och opretentiöst i att lyssna på vanliga människor, inte bara skådisar, och få en inblick i samtal som pågår utan att vara regisserade. Det är just det som är en del av charmen med På spåret.

Det ger en annan dimension, en närhet och verklighetskänsla som jag saknar i min vardag där jag enbart sätter på TV-n för att se ett specifikt program från början till slut, med full koncentration och med kravet att det måste uppfylla något slags behov i mig. I det finns inga överraskningar, inga besvikelser, inget skav. Inget att irritera sig på. Det är hundra procent effektiv nöjeskonsumtion. Det är för perfekt?

Jag överdriver lite, för jag älskar ju trots allt denna effektivitet, men ändå, lite spansk TV-verklighet bör jag kanske släppa in i mitt liv någon dag i veckan? Eller inte. Bara för att få en idé om vad jag skulle kunna se för program på spansk TV nu, gick jag in på rtve.es. Det första programmet jag möts av är Masterchef celebrity och tänker ja, men det kunde väl vara trevligt? Jag klickar på ett av avsnitten. Det är tre timmar och 17 minuter långt. Jag påminns plötsligt om varför jag inte ser på spansk TV. Där finns absolut ingen början och inget slut. I alla fall inte det senare.

Idén om en spansk TV-vinter gick sannolikt i graven innan den ens börjat.

Förutom På spåret-lyckan, vältrar jag mig just nu i hemlagade soppor i dess tusen och en former. “Crema de verduras” är antagligen den spanska mattradition som jag uppskattar allra mest. Delvis för att den på något vis samtidigt beskriver essensen av det bästa i den spanska mentaliteten - koka soppa på en spik och förvandla det till en festmåltid.

Det är bara att hacka, koka och mixa. Det kan inte bli fel. Det är så lätt, går så snabbt och det finns inga marginaler att misslyckas. Jag brukar göra på zucchini, pumpa eller tomat. Förr blandade jag ofta zucchini och pumpa men har insett att det är mycket godare att renodla smaken. Nyttigt, världsgott och ren vardagslyx tillsammans med en bit god ost och ett glas rött.

Det jag skulle vilja bli bättre på är att göra egna kikärts- och linsgrytor. Tyvärr är Mercadonas vegetariska garbanzos och lentejas “a la jardinera” alldeles för goda och billiga, 70 cent per burk. Den perfekta höst- och vinterlunchen. Låt oss höja våra skedar till en skål för skedrätterna, “los platos de cuchara”.

Carin Osvaldsson