Spaniens väg från diktatur till demokrati har inte varit helt rak. Efter 36 år med enväldig regim befann sig landet efter Francos död 1975 vid ett vägskäl. Mannen som var tilltänkt att ta över efter diktatorn var amiralen och politikern Luis Carrero Blanco, men han hade mördats i ett bombattentat av terroristgruppen ETA 1973. Det satte käppar i hjulet för planen att sömlöst förlänga diktaturen.

Dessutom hade något långsamt börjat hända i det spanska samhället. Åren innan Francos död, från 1969 och framåt, kallas för “tardofranquismo”, vilket kan översättas till “den sena Franco-eran”. Det var en tid som präglades av social och ekonomisk förändring. Diktatorn var vid den här tiden sjuk och hade tagit ett steg tillbaka. Motståndet mot regimen växte, framförallt bland studenter och arbetare. Turismen spelade även en signifikativ roll i att undergräva diktaturens ideal. De solsugna nordbor som började strömma in i landet förde med sig liberala idéer och värderingar.

När Franco dog var tiden inne för en förändring. En transition mot demokrati påbörjades. Det blev några turbulenta år. Diktatorn hade utnämnt kung Juan Carlos I till sin efterträdare. Denne behöll till en början Carlos Arias Navarro som regeringschef, men snart uppstod en konflikt mellan dem. Det ledde till att han 1976 ersattes av Adolfo Suárez. Den senare började sondera terrängen för en övergång till demokrati. Att det var en mödosam väg bekräftas av att den unga demokratin 1981 kunde ha gått i graven, då en grupp guardiacivilpoliser och militärer genomförde ett statskuppförsök. Den 23 februari stormade de Palacio de las Cortes, byggnaden som huserar Spaniens kongress, mitt under en presidentomröstning. Försöket misslyckades dock och demokratin stod pall.

Exakt när transitionen från diktatur till demokrati fullbordades kan diskuteras. Vissa historiker menar att det var 1977, när spanjorerna för första gången på över fyra decennier fick gå och rösta i ett riksval. Andra menar att det är just “Día de la Constitución”, alltså Författningsdagen, som markerade den slutgiltiga övergången. I en folkomröstning fick spanjorerna 1978 svara på om de ville godkänna utkastet till ny grundlag. Över 90 procent röstade ja. De sju män som tog fram förslaget till konstitutionen kom från partier med olika ideologiska inriktningar. De kallas för “Los padres de la Constitución”, alltså konstitutionens fäder. En av dem var Manuel Fraga, som tidigare varit minister i Francos regering.

“Día de la Constitución” blev en nationell helgdag 1983. Dagen högtidlighålls bland annat genom att kongressen under ett par dagar hålls öppen för allmänheten. Det är en dag för att fira och för att minnas. För även om det var 46 år sedan den forne diktatorn dog finns det fortfarande namn på gator och torg runt om i Spanien som bär hans namn. Det är symboler som många menar skvallrar om att landet inte till fullo gjort upp med sitt förflutna.