För den oinsatte är det oförståeligt hur personer som dömts för sexuella övergrepp på bland annat minderåriga gynnas av en reform som annonserades som banbrytande för att stävja våldtäkter och andra sexualbrott. Fortfarande tvistar experter om orsakerna till kryphålen liksom vem som bär skulden, men det är nog på sin plats att här reda ut några begrepp.

Den nya lagreformen är baserad på principen att ”endast ja är ja”. Med det menas att alla sexuella relationer som inte är uttryckligen godtyckliga klassas som våldtäkt. Bakgrunden har varit flera fall där förövare klarat sig undan med lindriga straff för enbart sexuellt ofredande, baserat på att offret inte bjöd på motstånd. Det har som regel berott på att offret, som regel en kvinna, varit kraftigt berusad, medvetslös eller helt enkelt så panikslagen att hon inte vågat kämpa emot.

Lagreformen har i praktiken strukit termen sexuellt ofredande. Istället har straffen för våldtäkt sänkts för de lindrigare fallen. Resultatet har varit att minimigränsen sänkts för brott som en del fångar redan tjänar tid för och enligt grundprincipen ”in dubio, pro reo” (vid tvivel, till fångens fördel) har dessa rätt att få sitt straff omprövat. En person som dömt för ett brott kan aldrig få straffet skärpt i efterhand, men däremot kan det alltid omprövas till fångens fördel, om lagen ändras.

Genom lagreformen kan alltså en del personer som redan tjänar straff för sexuella övergrepp få detta sänkt, men de kan inte dömas till strängare straff som de med all säkerhet hade ålagts om de ställts inför rätta med den nya lagen i kraft. Denna situation hade enligt de flesta experter kunnat undvikas om det i lagreformen stipulerats vad som gällde och framför allt inte gällde retroaktivt. Detta har alltså inte gjorts.

Speciellt upprörande är utan tvekan kännedomen om att en av de som ansökt om att få sitt fängelsestraff reducerat är en av de fem medlemmarna av den så kallade ”flocken” (la manada), som är de fem män från Sevilla som begick en gruppvåldtäkt på en 18-årig flicka under San Fermín-festligheterna i Pamplona 2016. Det var nämligen just detta uppseendeväckande fall, där de åtalade först dömdes för endast sexuellt ofredande, som motiverade den nya våldtäktslagen i Spanien.

Jämställdhetsministern Irene Montero är den som hårdast drivit lagreformen och därför är det också hon som fått den största skulden för det inträffade. Som hustru till tidigare ledaren för Podemos Pablo Iglesias och en av de främsta företrädarna för feministerna i Spanien är hon sedan länge en av extremhögerns främsta hatobjekt, så det är inte oväntat att hon nu får mycket ovett från vissa håll. Faktum är dock att en lagreform inte är något som genomförs av en eller ett fåtal personer, utan det är en omfattande process där många parter är inblandade. Dessutom antogs lagen av samtliga partier i parlamentet, utom Partido Popular och Vox som röstade emot.

Det är däremot oacceptabelt att Montero och andra representanter för främst Unidas Podemos antytt att domare nu skulle bevilja strafflättnader grundade på en personlig ideologi, underförstått att dessa skulle göra sig skyldiga till egenmäktigt förfarande och släppa våldtäktsmän fria enbart för att ge vänsterregeringen en snyting.

En uppgift som cirkulerat som argument mot de som drev igenom lagreformen är att justitierådet Consejo General del Poder Judicial redan i februari 2021 skulle ha varnat för att den nya lagen skulle kunna leda till reducerade straff för redan dömda våldtäktsmän. Sanningen är dock att varningen från CGPJ syftade på en eventuell sänkning av maximistraffen och inte minimistraffen, som är de som nu är föremål för straffreduktioner. Därmed skulle ingen institution, vare sig juridisk eller politisk, ha förutspått det kryphål som lagreformen skapat.

Skadan är redan gjord och experter betonar att en ny lagreform inte kan reparera i efterhand det som orsakats av den nuvarande lagen om våldtäkt. Det viktigaste just nu är att Högsta domstolen väntas komma med en officiell tolkning inom en månad, för att åtminstone undvika skilda tillämpningar av lagen, vilket redan skett i olika domstolar.

Det går få förbi att sista ordet när det gäller tolkningen av den nya lagen ligger i händerna hos en sektion i Högsta domstolen som har en majoritet konservativa domare, tack vare att Partido Popular lyckats förhala en förnyelse som enligt grundlagen borde ha genomförts för mer än fyra år sedan. Den blåögde kan tycka att en domares personliga ideologi borde vara oväsentlig när det gäller hur lagen tillämpas, men denna idealistiska föreställning motsägs tyvärr av den iver med vilken politikerna försöker kontrollera exakt vilka individer som sitter på nyckelposterna i rättsväsendet.

Kanske dessa kommentarer någorlunda klargör situationen som uppstått med anledning av den nya lagen om våldtäkt, även om det av många säkert uppfattas som högst deprimerande.