Pueblo López in memoriam

PLUS BENGT SÄNDH För ungefär tio år sedan gjorde jag en lista över alla svenska krogar som lagts ner i Fuengirola under de tolv år vi då bott här. Sedan har jag fyllt på den listan vartefter så nu kan jag meddela att 70 svenska krogar försvunnit på drygt 22 år. Det har jag kunnat ta med jämnmod men nu i dagarna har man beslutat stänga min favoritkrog som funnits här hela tiden. Det är Restaurang Pueblo López, som ligger i bostadsområdet med samma namn. Den startades och drevs av Kim och hennes make och efter hans frånfälle av Kim själv, tidvis med hjälp av sina två vackra döttrar Gabriella och Katarina. De tre blev snabbt våra vänner. Min hustru Barbro vill inte gå på restaurang lika ofta som jag och framför allt inte om det gäller ostasiatiska krogar med stark mat och koriander. –Nej, ta med dig Kim, säger hon och om Kim då är ledig så går vi två ut och detta väckte mycket skvaller i början när man såg oss på lokal tillsammans. Som den retsticka jag är kunde jag inte låta bli att lägga armen om Kim när andra svenskar såg oss. Detta hade även Barbro roligt åt.

PLUS BENGT SÄNDH För ungefär tio år sedan gjorde jag en lista över alla svenska krogar som lagts ner i Fuengirola under de tolv år vi då bott här. Sedan har jag fyllt på den listan vartefter så nu kan jag meddela att 70 svenska krogar försvunnit på drygt 22 år. Det har jag kunnat ta med jämnmod men nu i dagarna har man beslutat stänga min favoritkrog som funnits här hela tiden. Det är Restaurang Pueblo López, som ligger i bostadsområdet med samma namn. Den startades och drevs av Kim och hennes make och efter hans frånfälle av Kim själv, tidvis med hjälp av sina två vackra döttrar Gabriella och Katarina. De tre blev snabbt våra vänner. Min hustru Barbro vill inte gå på restaurang lika ofta som jag och framför allt inte om det gäller ostasiatiska krogar med stark mat och koriander. –Nej, ta med dig Kim, säger hon och om Kim då är ledig så går vi två ut och detta väckte mycket skvaller i början när man såg oss på lokal tillsammans. Som den retsticka jag är kunde jag inte låta bli att lägga armen om Kim när andra svenskar såg oss. Detta hade även Barbro roligt åt.

Pueblo López var en idyllisk krog med en uteservering i en stor innergård med illuminerat träd och fontän i spansk stil. Där var alltid fridfullt. Ingen teve och inga högtalare. Här hade man någonting så ovanligt som en utbildad fransk kock som lagade allt från grunden. Bäst i stan. Suveräna små förrätter och sjötungan skall jag alltid minnas. Likaså den perfekt stekta tournedon med grönpepparsås. Kim såg även till att det alltid fanns fransk cognac att servera mig till kaffet.

När min fru reste till Sverige för att gulli-gulla med barnbarnen hade jag inte lust att laga mat till mig själv. Då gick jag till min favoritkrog. Men så en dag när jag anlände kom Kim emot mig med repliken:
–Jag är ledsen Bengt, fullbokat. Jag har inte ett bord ledigt. Kan du inte äta i baren?
–Nej tack! svarade jag och gick till en annan krog.

Nästa dag klockan 19 var jag tillbaka på Pueblo López. Nu bar jag med mig det jag behövde. Jag fällde upp ett campingbord och en stol. Jag la en nymanglad vit linneduk på bordet med salt- och pepparkvarn samt en vas med ett par stora blommor i. Kim med döttrar kom ut och skrattade och Gabriella sa:
–Vet du om att du inte är klok?

Så tog hon en bild med sin mobil och det är den du ser överst. Jag åt en trerätters och det allra roligaste var när jag skulle gå därifrån. Då var det fullt vid alla bord och då såg de andra gästerna hur den här gubben betalade notan, reste sig, vek ihop duken, la blomvas och kvarnar i en kasse, fällde ihop stol och bord, tog allt med sig och gick ut genom porten.

Ofta när vi fick besök från Sverige tog vi med dem till Pueblo López. Janne (Loffe) Carlsson var ofta med. Vi var kompisar redan 1956 då han var 17 och jag 16. Vi var skinnknuttar med varsin hoj trots att ingen av oss hade körkort. Det gick lika bra utan. Sedan möttes vi titt som tätt i artistlivet och jag skrev några vistexter och monologer till honom. Han är väl den gamle kompis jag sörjer och saknar mest.

Så satt vi nu på Pueblo López och hade ätit förrätt och varmrätt och ville beställa dessert. Kim kommer till vårt bord för att ta upp beställningen och med sig har hon en stor svart tavla som matsedel. På den stod textat med krita fyra alternativa desserter och Kim pekade på dem i tur och ordning:
–Så har jag den här, och den här, och den här, och den här. Och så har jag en sak som inte står.
–Det har jag också! svarade jag, högt och tydligt. Kim tittade på mig och brast ut i gapskratt och med tavlan under ena armen lämnade hon oss skyndsamt medan hon torkade tårar med andra näven. Efter en stund var hon tillbaka med sin tavla men när hon fick syn på mig brast hon åter i skratt och ilade iväg. Hon klarade inte att servera så hon skickade ut sin dotter Gabriella att ta upp beställningen.

Bengt Sändh