Bäst att sitta ner om man har bråttom

PLUS BENGT SÄNDH En strålande förmiddag i vårt villaområde Campo Mijas på spanska solkusten. Vi äter frukost på altanen då någon ringer på vår klocka nere vid gatan. Slut på friden. Fyra hundar springer skällande ner för den långa trappan. Min fru går ner till grinden. Hon är okammad och iförd morgonrock och tofflor. Hon kör tyst på hundarna och hälsar på vår grannfru. Strax står de båda damerna på varsin sida om grinden under ivrigt samspråk.

PLUS BENGT SÄNDH En strålande förmiddag i vårt villaområde Campo Mijas på spanska solkusten. Vi äter frukost på altanen då någon ringer på vår klocka nere vid gatan. Slut på friden. Fyra hundar springer skällande ner för den långa trappan. Min fru går ner till grinden. Hon är okammad och iförd morgonrock och tofflor. Hon kör tyst på hundarna och hälsar på vår grannfru. Strax står de båda damerna på varsin sida om grinden under ivrigt samspråk.

Jag pysslar lite på tomten, tar en håv och plockar lite löv ur poolen och tiden går. Efter tjugo minuter går jag fram till räcket och ropar:
- Kom in så sätter jag på kaffe!
Grannfrun avböjer artigt:
- Har inte tid, har så mycket att göra!

Jag sprayar såpvatten på de små odjur som invaderat några av våra fruktträd och det går ytterligare en halvtimme. Då upptäcker jag att damerna fortfarande samtalar. Som den artigt förekommande gentleman jag är, tar jag två stolar och går ner till dem. Tycker inte de skall behöva stå så länge. Utan ett ord ställer jag en stol till min fru, öppnar så grinden och ställer en stol på utsidan till grannfrun. De fnittrar lite generat men sätter sig och fortsätter samtalet kikande på varandra genom grindens spjälor. En av våra hundar har passat på att smita ut.

Tiden går som tid har för vana. Jag sitter på altanen och tittar med kikare på ett par fartyg som just ångat in genom Gibraltarsund. En halvtimme senare tar jag min kamera, smyger fram till altanräcket och tar bilden där fruarna samtalar sittande på varsin stol, på varsin sida om grinden. Grannfrun sträcker ut sin vänstra arm och pekar på någonting uppåt gatan. En förväntansfull hund tror att hon sträckt ut handen för att ge honom godis.

Samtalet varar sammanlagt en timma och 20 minuter och senare får jag veta grannfruns ärende. Hon ville bara fråga om hon kunde lägga ut råttgift utan att det skulle medföra fara för våra hundar och på det svarade min hustru att det kunde hon.

En grannfru är en person som pratar vid grinden i 80 minuter därför att hon inte har tid att gå in.

Bengt Sändh