Det har ju ältats att vi måste lära oss att samleva med viruset och efter att ha informerat om pandemin i snart två års tid får jag nu uppleva detta i egen person. Det sker med blandade känslor, då det delvis känns som ett nederlag men samtidigt som något som på sikt var ofrånkomligt. Vi är tack och och lov fullt vaccinerade och symtomen har varit likartade en förkylning, fast olika för olika familjemedlemmar. Själv har jag främst haft ont i halsen.

Utan att bli hysteriska har vi varit ytterst försiktiga i vår familj under hela pandemin. Jag skrev så sent som i den förra bloggen om hur jag fortfarande undvikit att skaka hand med folk. Sedan många år arbetar jag hemifrån och ingen av mina döttrar har för tillfället varken skola eller fast jobb. Vi behöver inte pendla och våra sociala kontakter är avsevärt mer bergränsade än genomsnittet hos spanska familjer, även när det inte råder en pandemi. Allt detta har inneburit att det varit en riktig utmaning för coronaviruset att komma åt oss.

Vår främsta akilleshäl har varit att min hustru arbetar som undersköterska på akutmottagningen på sjukhuset Costa del Sol i Marbella. Hon är där dagligen i kontakt med Covid-smittade och trots skyddsåtgärder har hon nu alltså sällat sig till den långa listan av sjukvårdare som tvingats isolera sig. Jag hyser dock misstankar om att viruset tagit sig in hos oss en helt annan väg, men då det är ovidkommande behåller jag det för mig själv.

Konsekvensen är i vilket fall att vi nu ”samlever ” hos oss med coronaviruset. Enligt gällande normer måste man isolera sig i en vecka, räknat från när de första symtomen startade. I den händelse att symtomen består ska karantänen förlängas till tio dagar. Även om det inte är krav på att testa sig innan karantänen avslutas kommer vi att göra det för att bekräfta att vi verkligen är smittfria. Då vi börjat uppvisa symtom i olika omgångar lär vi hålla oss hemma uppemot två veckor totalt.

Kyl och frys är fulla och symtomen relativt lindriga, så det går ingen nöd på oss. Och det här med att hålla sig hemma känns numera ytterst normalt.