Munskydd i skolan har ett pris och det börjar bli för dyrt

PLUS CARIN OSVALDSSON Som inbiten förespråkare för munskydd som ett väldigt enkelt sätt att minska smittrisken, förvånar det kanske att jag nu börjar vackla. Plus och eventuella minus måste ställas mot varandra och jag menar att vinsterna i skolan numera väger mindre än förlusterna.

PLUS CARIN OSVALDSSON Som inbiten förespråkare för munskydd som ett väldigt enkelt sätt att minska smittrisken, förvånar det kanske att jag nu börjar vackla. Plus och eventuella minus måste ställas mot varandra och jag menar att vinsterna i skolan numera väger mindre än förlusterna.

Spanska barnläkarförbundet har i veckan föreslagit att kravet på munskydd inomhus i skolorna successivt ska tas bort. Enligt förslaget skulle nedtrappningen inledas redan 28 februari för de mindre barnen och kulminera i maj med gymnasiet. Jag såg artikeln på La Opinión de Málagas sida på Facebook och kunde inte låta bli att läsa igenom några av kommentarerna från läsarna. De allra flesta klappade i händerna och tyckte det var på tiden.

Men där fanns också lärare som var upprörda över att pedagoger och elever skulle användas som ett slags försöksdjur. De opponerade sig mot att stängas in i flera timmar på liten yta med ett stort antal barn utan något skydd mot smittan, medan det fortfarande är krav på munskydd inomhus i övriga samhället. Med tanke på att endast 50 procent av barnen under tolv år hittills har vaccinerats på grund av att många föräldrar väljer att låta bli, sågs det som ett ologiskt steg i fel riktning.

Jag tycker munskydd är ett enkelt sätt att minska risken för smitta och känner inte att det har varit särskilt besvärligt varken för mig eller för min nu 8-årige son, som är van att bära munskydd dagligen sedan augusti 2020. När de flesta struntade i munskydden utomhus efter nyår, exempelvis på min sons hockeyträningar, insisterade jag på att han skulle fortsätta. Dels för att det faktiskt var obligatoriskt, dels för att det kan innebära skillnaden mellan att bli smittad och ej. Samtidigt känner jag mer och mer att det kanske får räcka nu.

Precis som vi var tvungna att vänja oss vid munskydden, handlar det lite grand nu om en slags avvänjning på andra hållet för oss som varit ivriga förespråkare. Det måste finnas en balansgång och medan det tidigare i förlängningen kunde handla om skillnaden mellan liv och död, är det med största sannolikhet inte det längre. Och det finns andra aspekter som talar för ett stopp för munskyddskravet, framför allt i skolorna.

För någon helg sedan gick vi ned till basketplanen i vårt område för att kasta lite boll. När vi var en bit ifrån såg vi två killar som redan spelade. “Jag tror att den ene går i min klass”, viskade Iván till mig. “Vad då tror..?”, svarade jag förvånad. “Jag tror det, jag vet inte säkert”, konstaterade han. Efter ett tag var han övertygad om att det var så. På barns vis började de spela tillsammans utan att någon direkt konversation fördes.

Jag har sedan dess tänkt mycket på vänskapsrelationer mellan barn i den åldern och vilken liten bubbla min son ibland tycks leva i. Dessa båda killar har alltså gått i samma klass minst sedan efter sommaren. Troligen längre än så. De tillbringar hela dagarna ihop, 26 barn totalt, det vill säga de är inte precis 100. Jag har av andra anledningar försökt peppa Iván att öppna sig för nya bekantskaper i klassen den senaste tiden och har förundrats över hur snävt barn tycks tänka. Hur de liksom bara ser det de vill och är vana vid att se. Att nya barn kommer och går tycks passera obemärkt förbi.

Så slog det mig härom dagen att de inte har sett varandras ansikten på över 1,5 år. Bortsett från de tre barn Iván äter tillsammans med. En liten grupp som byts ut ganska sällan, i enlighet med "bubbelprincipen". I Iváns internationella skola är det viss omsättning på barnen då en del familjer flyttar runt i världen på grund av föräldrarnas jobb. Att bära munskydd tillsammans med vänner man känner väl sedan fler år tillbaka gör kanske ingen större skillnad, men det kan inte ha varit helt enkelt att komma ny till en klass under pandemin. Förutom munskydden har det inte organiserats några kalas och under de perioder kurvan varit nedåtgående, har enbart de närmaste bjudits in för att hålla nere antalet.

Allt det här är en balansgång, men personligen känner jag att det kanske är dags nu att sänka garden. Barnen har burit munskydd och hållit avstånd för att skydda sina far- och morföräldrar. Men det behövs inte längre i samma utsträckning. Och munskyddsanvändningen bland barn har ett pris. Allt måste läggas i vågskålen och jag vågar mig på att påstå att det påverkar deras relationer i viss grad och på lång sikt. Ett pris som varit väl värt att betala i övriga faser av pandemin. Men kanske inte nu längre.

Huruvida vi ska fortsätta bära munskydd i mataffärer och andra offentliga platser kan ju diskuteras. Men det innebär ingen uppoffring. Vi bygger sällan relationer i köpcentrum. Priset är lågt och vinsten kan vara hög. Men i skolorna menar jag att vågskålen nu har slagit över, priset är högre än vinsten.

Carin Osvaldsson