I Spanien har mental ohälsa börjat diskuteras först på senare tid. För ett par månader sedan blev ledamoten Íñigo Errejón (Más País) faktiskt hånad när han försökte ta upp frågan i riksparlamentet, men sedan dess har medvetandegraden ökat markant. Statistiken är förödande och visar hur antalet psykologer inom den allmänna hälsovården i proportion till antalet invånare i Spanien är en bråkdel jämfört med andra EU-länder. Personer som behöver hjälp vittnar om hur det tar flera månader att bli remitterad till en offentlig psykolog och även om man slutligen får en tid är hjälpen som ges ofta bristfällig.

Nyligen såg jag ett reportage på La Sexta som tog upp frågan om mental ohälsa bland ungdomar. De intervjuade några kändisar som berättade om depressioner i samband med att de hamnat i rampljuset, men också vanliga ungdomar som mår dåligt på grund av studierna och de osäkra framtidsutsikterna eller svåra familjeförhållanden. I enkäter anger hälften av de spanska ungdomarna mellan 18 och 30 år att de mår eller har mått psykiskt dåligt.

Det finns flera objektiva skäl till detta. Arbetslösheten i denna åldersgrupp sjunker som tur är, men ligger fortfarande på drygt 31 procent. Sedan finns allmänna omständigheter som berör hela västvärlden, som den fokus som ligger på sociala nätverk. Den falska bild som förmedlas på både Facebook och Instagram får ungdomar att må ännu sämre, då de känner att deras liv är meningslöst, i jämförelse med deras idolers.

Här gör jag nu en skruv i blogginlägget, som dock har relation till temat. För samma kväll som jag såg det spanska reportaget om mental ohälsa bland ungdomar gick jag över till serien på SVT Play, ”Under kniven”. Den handlar ju visserligen inte om mental ohälsa - eller..? Enligt min uppfattning gör den faktiskt det.

Den våg av skönhetsoperationer som svenskar, i många fall ungdomar, utsätter sig för måste väl ändå ha en grund i psykisk instabilitet. Alla vill vi ju se bra ut, men detta med att börja skära i sin kropp för att eftersträva en stereotyp kan inte uppfattas som hälsosamt. Speciellt om man synar fenomenet i detalj.

En av de aspekter som slog mig när jag såg de första avsnitten av dokumentärserien är tendensen att opererade skäms och till och med förnekar det faktum att de lagt sig under kniven. Det är som att de omedvetet inser att de lever en lögn. Det vill vara snygga på egna meriter, men tvingas ”fuska” för att leva upp till sina skönhetsideal. För mig är det lika absurt att förneka en skönhetsoperation som att hävda att de tatueringar man har på kroppen är naturliga.

Apropå pandemin reagerade jag speciellt på en uppgift i SVT-dokumentären. Som en konsekvens av alla Zoom-möten som vi vant oss att deltaga i har efterfrågan på skönhetsingrepp i ansiktet skjutit i höjden. Detta då vi under videokonferensen förutom de övriga deltagarna sitter och stirrar på en livebild av oss själva. Det är ju något som man normalt inte gör IRL, såvida man inte satt sig rakt framför en spegel.

Så vad är sensmoralen med detta blogginlägg då? Det har jag faktiskt inte hunnit tänka ut, men det skulle kanske kunna vara att mental ohälsa har många olika ansikten, om ni ursäktar uttrycket.