Men vad är egentligen resiliens? Enligt den svenska myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har begreppet olika betydelser beroende på sammanhang och förekommer i flera olika kontexter däribland individ-, system-, samhälls- och organisationsnivå. Genomgående är dock resiliens en beskrivning av förmågan att stå emot och klara av en förändring, återhämta sig och vidareutvecklas.

Workshopen hölls återigen av VD-n för min sons skola, Sonia Díez, i serien med titeln “Cafés con EducAcción”. Sonia inledde med att fråga deltagarna vad vi lade in i begreppet resiliens och vilka personer vi kom att tänka på. Jag vågade inte säga något för jag hade inte förberett mig och var osäker på vad det faktiskt betydde.

Spridda röster nämnde kamp, anpassning, styrka, positivism och optimism. Sonia lade sedan till att det absolut viktigaste i sammanhanget faktiskt är just hoppet och uthålligheten i samband med det. Namn som lyftes var Anne Frank, Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela och Moder Teresa.

Så den stora frågan, går det att utbilda i resiliens? Eller är det något man föds med? Åhörarna var lite tveksamma men Sonia gav ett tydligt svar; ja, resiliens är något vi lär oss. Men det är mycket som påverkar hur bra vi blir på det. Exempelvis vår uppväxt, vår omedelbara omgivning och det sociala emotionella stöd vi får. Som föräldrar främjar vi våra barns resiliens genom att ha höga förväntningar på dem och att ge dem utmaningar som inte har en omedelbar kompensation. Något som dagens föräldrar är ganska dåliga på.

Enligt Sonia är resiliens en av de enskilt viktigaste mänskliga styrkorna, inte för att överleva, men för att vara lycklig.

En man i publiken som inledde med att berätta att han inte var från Spanien, jag gissar på Argentina, såg det som ett problem att dagens unga i Spanien har det för bra för att förstå konceptet. Att välfärdsstaten skulle ligga dem i fatet. Jag protesterade och kunde inte låta bli att dra paralleller till skillnaderna i arbetslivet mellan Sverige och Spanien.

Min poäng var att i Sverige är välfärden både mer utvecklad och har fler år på nacken än i Spanien, de flesta tjänar mer och har det bättre ekonomiskt än genomsnittsspanjoren, ändå menar jag att svenskar generellt anstränger sig mer på sina jobb. Det ligger alltså inte ett behov i grunden, tvärtom är friheten och möjligheten att påverka sin situation en sporre för folk att göra sitt bästa. Ansträngning och ansvarstagande uppmuntras medan det hierarkiska systemet på många spanska arbetsplatser är mer hämmande.

Det var visserligen ett litet sidospår, men Sonia bekräftade att en av de viktigaste beståndsdelarna för att bygga upp resiliensen är just hoppet om ett lyckligt slut och möjligheten att kunna påverka. Andra viktiga faktorer är det gemensamma, en upplevd känsla av att det inte bara handlar om individuell framgång, vår förmåga att knyta an till andra samt att ansträngningen kombineras med glädje.

Dagens ungdomar har det visserligen rent materialistiskt bättre än föregående generationer. Samtidigt översköljs de dagligen av negativa budskap om krig, miljöförstöring och att allt går på fel håll. Dessa enorma sociala utmaningar gör oss små och förmedlar känslan av att vår egen roll i sammanhanget har liten betydelse. Dessutom går dagens skärmkultur med ständig omedelbar tillfredsställelse emot resiliensens byggstenar.

Skärmarna och de sociala medierna är dock inte enbart av ondo. De utgör faktiskt även en plats där ungdomarna kan lätta på trycket och släppa ut sin frustration utan att gå ut på gatan och bränna soptunnor. Ungdomarnas roll har alltid varit att göra uppror, men enligt Sonia är de mer bedövade än någonsin och de möts ständigt av motsägelsefulla budskap. De må vara bortskämda, men det är verkligen inte lätt att vara ung idag.

Pandemin har på alla sätt utgjort en kontext som går stick i stäv mot vad som behövs för att bygga resiliens. Dels på grund av att vi förlorat våra sociala sammanhang och hänvisats till skärmar, dels på grund av den starka yttre kontrollen med ett stort antal både normer och sanktioner. Detta gäller ju i det lilla också, det vill säga som förälder måste vi hitta en balans mellan att skydda och ta hand om och visa att vi litar på våra barn, släppa kontrollen, ge dem ansvar.

Men vi måste också hjälpa dem att odla ett positivt förhållningssätt, träna den sociala intuitionen, medvetenheten kring hur den egna personen påverkar omvärlden, deras känslighet för kontexten samt förmågan att behålla uppmärksamheten och koncentrationen. Det kan exempelvis vara gemensamma vandringar eller att lägga pussel. Att inte sätta en padda i handen på dem så fort vi sitter i en vänthall på flygplatsen. Utan att istället skapa möjligheter för dem att studera människor, använda fantasin kring vem de är och vart de ska, för att träna den sociala intuitionen.

Jag tror absolut att vi som växer upp i trygga välfärdsländer, är bättre förberedda på kriser än de som sedan tidigare har det svårt. Jag menar att det är fel att tänka att vi skulle vara sämre rustade för att vi har haft det för bra under för lång tid. Däremot är vi kanske inte så vana vid lidande och vet inte riktigt hur vi ska tala om det med varandra. Jag läste någonstans att vi är känslomässiga analfabeter när det kommer till stora kriser som krig, död och miljökatastrofer.

Samtidigt är det intressant hur vi fungerar, hur snabbt vi ändå anpassar oss till en ny situation. Vare sig vi talar om ukrainare som nu tvingas fly eller kanske bo i en belägrad stad med utegångsförbud och flyglarm, eller om oss övriga européer som inte är direkt drabbade men fått en ny verklighet att förhålla oss till. Men att hålla fast vid hoppet och tron på mänskligheten genom att fokusera på gemenskapen, våga prata med varandra om oron och hitta saker som ger sinnesro i stunden, tror jag är A och O.

Tar vi med oss våra barn och ungdomar i detta, slipper de leva ensamma i sina egna tankar. Jag tror det är viktigt att som vuxen visa att det är okej att känna alla slags känslor och säga dem högt. Det är inte en svaghet. Tvärtom gör det oss starkare och ökar vår motståndskraft.