Ris, ros och annat tjafs

PLUS CARIN OSVALDSSON Jag har knåpat på ett riktigt gnälligt inlägg ett tag, men tvekat kring om det verkligen var rätt tid att klaga över småsaker. Men under tiden det pågår en pandemi, klimathot och krig och man oroar sig för jordens framtida existens, är det nästan en njutning att få grotta in sig i vardagsbekymmer och för en stund känna sig som en riktigt hederlig gammal gnällspik utan några andra problem är felparkerade bilar och skräp som lämnats vid sidan om soptunnan.

PLUS CARIN OSVALDSSON Jag har knåpat på ett riktigt gnälligt inlägg ett tag, men tvekat kring om det verkligen var rätt tid att klaga över småsaker. Men under tiden det pågår en pandemi, klimathot och krig och man oroar sig för jordens framtida existens, är det nästan en njutning att få grotta in sig i vardagsbekymmer och för en stund känna sig som en riktigt hederlig gammal gnällspik utan några andra problem är felparkerade bilar och skräp som lämnats vid sidan om soptunnan.

När jag promenerar med hunden brukar jag fantisera ihop sura insändare som jag hade skickat in till lokaltidningen om jag bott i en medelstor svensk kommun. Men jag har ingen bra kanal att få ut det där gnället på ett konstruktivt sätt så jag sväljer det och bygger bara mentalt på min reklamation under nästa promenad.

Poängen med bra gnäll är ju att få till stånd förändring, men medan Sverige är ett land där gnäll fångas upp och förvandlas till handling och åtgärder, upplever jag att spanjorerna, precis som jag själv numera, mest muttrar för sig själva.

Kanske är det för att det i Sverige är tätare skott mellan vanligt folk och de folkvalda, lokaltidningar, föreningsliv och att kravställandet är en viktig och naturlig del av samhället.

Nåväl, så vad är det jag längtar efter att gnälla över?

Jo, i området där jag bor är trottoarerna inte upphöjda utan skiljer sig endast från gatan genom en annan färg på beläggningen. Där tycker folk tydligen att det är helt okej att parkera sina bilar. Där står de på bekvämt avstånd till vad de nu ska göra, besöka sportklubben eller sina vänner. Medan vi som faktiskt använder vår urbanisation, till vilken jag även betalar för drift och underhåll, till att promenera med hundar och barn, hänvisas till att istället gå mitt i gatan.

Till saken hör att trots en hastighetsgräns på 30 km/h bränner många på rejält vilket dessutom tvingar dem att snedda över trottoarerna när de får möte. Livsfarligt och stressande när man är ute och går med barn och/eller hund.

Sedan var det där med soporna. Mitt bostadsområde är kanske inte det värsta, men det får ändå sägas vara ganska skräpigt tyvärr. Man tänker inte så mycket på det om man inte har hund, men numera har jag stenkoll på status och jag vet även precis vad det beror på. Detta efter att ha promenerat samma gator upp och ner flera gånger dagligen och i början förvånats och förfasats hur människor, relativt välbärgade sådana, inte klarar av att lägga skräpet där det hör hemma.

I början trodde jag de helt sonika kastade ut skräpet genom bilfönstret, men så är inte fallet. Nej, de är så pass ordentliga och väluppfostrade att de lägger sin skit bredvid soptunnorna. Inte i dem alltså, utan bredvid.

Jag bor på ett berg och så fort det blåser sprids soporna över hela området. Så småningom hamnar det mesta säkerligen i havet. Detta för att vanliga välutbildade människor, klarar av att köra bilen förbi sopstationerna, men inte att kliva ur sin Porsche Cayenne och lägga påsarna i de containrar där de hör hemma. Mer än en gång har jag svurit högt över dessa äckelpellar.

Vad som gör mig än mer ilsk är att detta får pågå utan till synes några som helst åtgärder, samtidigt som man faktiskt känner sig lite jagad som hundägare. På var och varannan gräsmatta i Benalmádena står små skyltar att hundar varken får kissa eller bajsa där för då får matte/husse dryga böter. I Fuengirola har jag blivit utskälld mer än en gång för att jag inte hade med mig den lagstadgade flaskan med vatten och vinäger för att skölja bort Zingos kiss på gatan.

Jag plockar alltid upp bajset och kan förstå att även kisset kan bli lite äckligt när det inte regnar på många månader. Men var är proportionerna? Kiss och bajs är i alla fall ekologiskt nedbrytbart. Det blåser inte ned i havet och tar död på fiskarna. Samtidigt som jag plockar upp bajset har jag även plockat upp batterier, cigarettfimpar, plastpåsar och läskburkar. För det går tydligen utmärkt att lämna på de finklippta gräsmattorna. Några skyltar om böter för sopor som hamnat på fel plats har jag hittills inte sett.

Sur är jag också på de strejkande lastbilschaufförerna. Vi drabbas alla av högre bränsle- och energipriser och vi vet alla vad det beror på. Det är knappast den spanska regeringens fel. Jag hade känt mer respekt för aktionen om de bara hade låtit sina fordon stå. Men det är krig i Europa och istället för att se till att det finns mat i affärerna kör de upp sitt dyrbara bränsle genom att blockera vägarna samt förstöra för en massa andra branscher som den redan hårt drabbade hotell- och restaurangbranschen. Skäms på er.

Ris måste alltid vägas upp med ros och denna vecka ger jag en stor eloge till Fuengirola kommun. Jag fortsätter att på de sätt jag kan att hjälpa ukrainska Anna, vars dotter och barnbarn tog sig ut ur Ukraina och nu försöker starta en vardag här.

Jag mailade utlänningsavdelningen några frågor och på mindre än en timme hade de ringt tillbaka, bokat tid för både mantalsskrivning och socialassistent som nu ska hjälpa till med skola och annat. Även på polisen har de varit behjälpliga. Känslan är att det räcker att peta lite på en sten så sätter det hela maskineriet i rullning och alla inblandade gör vad de kan för att hjälpa till. Utan att gnälla.

Nu ska jag också sluta gnälla. Trevlig helg!

Carin Osvaldsson