Ideliga spanska klichéer

PLUS BLOGG MATS BJÖRKMAN Alla länder är väl utsatta för klichéer, men jag vill nog påstå att få i sådan utsträckning som Spanien. Åtminstone ur en nordamerikansk synvinkel. Disneys kortfilm om tjuren Ferdinand är ett praktexempel, men härom dagen såg jag en ganska ny Hollywoodrulle som gav mig det spanjorerna kallar ”vergüenza ajena”, det vill säga att jag skämdes å andras vägnar.

PLUS BLOGG MATS BJÖRKMAN Alla länder är väl utsatta för klichéer, men jag vill nog påstå att få i sådan utsträckning som Spanien. Åtminstone ur en nordamerikansk synvinkel. Disneys kortfilm om tjuren Ferdinand är ett praktexempel, men härom dagen såg jag en ganska ny Hollywoodrulle som gav mig det spanjorerna kallar ”vergüenza ajena”, det vill säga att jag skämdes å andras vägnar.

Petig har jag alltid varit, men aldrig så mycket som sedan jag nyligen sammanställde min egen debutroman. Det finns hur många fallgropar som helst som en manusförfattare kan falla i, speciellt om man inte kontrollerar sina uppgifter noggrant. I fallet USA kan det bli ganska pinsamt, när slarvigt manus kombineras med bristande kunskaper och även fördomar om övriga världen.

Den tecknade kortfilmen om tjuren Ferdinand, som visas varje jul i Sverige, har rotat många klichéer hos svenskar som saknar egen kännedom om Spanien. Spanjorerna ser varken ut som de mustaschprydda mexikanare som illustreras i filmen och heller har Madrid aldrig varit en sådan byhåla som den skildras. Inte på minst 500 år, åtminstone.

Härom dagen valde jag på måfå en amerikansk film på Netflix, med titeln ”Life Itself”, med kända skådespelare som Antonio Banderas, Annette Bening och Oscar Isaac. Det visade sig att en del av filmen utspelar sig i Andalusien och skådespelarna talar spanska sinsemellan. Men det var så mycket sakfel att det kröp i kroppen på mig.

För den oinsatte går kanske de flesta, eller till och med alla, fadäser i filmen obemärkt förbi. Men här ska jag nu lista allt jag reagerade på.

1. Oliver doftar inte
Inledningsscenen i Andalusien börjar med en olivskörd, där en av arbetarna i bästa "Ferdinand-stil" doftar på, i detta fall inte blommorna, utan en oliv som han plockar och behandlar som om det vore ett äpple. Den som någon gång stått nära ett olivträd vid skördetid vet att varken träden eller oliverna doftar något som helst.

2. Manzanilla serveras kyld
Jag skippar att kommentera den mexikanska arkitekturen eller inredningen på den påstått andalusiska lantgården, men däremot spelar Antonio Banderas en förmögen godsherre som bjuder sin nya förman på ett glas manzanilla, alltså den torra sherry som kommer från Sanlúcar de Barrameda. Han gör det oförberett och genom att sträcka sig efter flaskan som står på ett bord i salongen, som om det vore en whisky. Den som är bekant med fino eller manzanilla vet att denna alltid serveras väl kyld.

3. Här brukas europeiska mått
En av de förmodligen pinsammaste fadäserna är i samma scen som ovan nämnda, när Banderas talar om hur många ”acres” han äger. Spanjorer brukar aldrig den måttenheten, utan det naturliga hade varit att Banderas brukat ordet ”hectáreas”. Om nu manusförfattaren ansett att den amerikanska publiken inte kan ta till sig detta, så borde hen istället ha låtit Banderas säga exempelvis att han äger markerna ”så långt ögat når”. Att han talar i ”acres” är lika löjligt som om han anspelat till dagstemperaturen i fahrenheit. Jag betonar att de alltså talade spanska.

4. Onaturliga områdesreferenser
Att en icke spanjor skrivit dialogerna framgår också av att Banderas hänvisar till sina trakter som ”regionen” och "Andalusien”. Det gör inte en inhemsk andalusier. Hen talar om ”mi tierra” (mitt land) och vid närmare precision sin provins, alltså Málaga, Cadiz eller liknande. I folkligt tal är det ingen som identifierar sig som andalusier.

5. Inga olivodlingar kring Sevilla
Nu är jag extra petig, men sådan är jag. Vi får följa förmannen när han uppvaktar sin flickvän i centrala Sevilla, närmare bestämt i Barrio de Santa Cruz. Den kända katedralen syns i flera scener. Men om förmannen nu arbetade på en olivgård så måste han ha färdats väldigt långt efter sitt avslutade arbetspass, då det i princip inte odlas några oliver alls i trakterna kring Sevilla.

6. Ingen bakpotatis i andalusiska hem
Vi får också se en familjemiddag, där förmannens hustru serverar helstekt kyckling på en bädd av hela bakade potatisar. I Andalusien äter man både kyckling och potatis, men aldrig att det skulle tillredas och serveras i ett arbetarhem på det sättet, som om det vore någon form av thanksgiving.

Denna lista speglar mycket slarv och kanske inte så lite nonchalans av manusförfattaren. Det jag samtidigt reagerar på är att ett spanskt proffs som Banderas inte styrt upp det hela. Majoriteten av klichéerna hade enkelt skingrats med ett påpekande och enkel justering av dialogerna.

Det är som sagt inte första gången, och säkerligen inte sista heller, som vi bjuds på pinsamma feltolkningar från amerikanskt håll av spansk kultur. Det förmodligen mest slående jag hittills sett var i filmen ”Mission Impossible 2”, där ljushuvudet som skrivit manuset hade blandat ihop spanska processioner med Las Fallas i Valencia, med resultatet att vi fick se en scen där en folkmassa i vad som skulle föreställa Sevilla tände eld på sina helgonikoner. Ridå!

Mats Björkman Sydkusten