Den blomstertid nu kommer…

PLUS CARIN OSVALDSSON Barbenta brunbrända barn med blomsterkransar sjunger vackra visor med späda röster, lämnar över en handplockad bukett ängsblommor till sin fröken och springer på lätta fötter ut i den evighetslånga sommaren. Sommarlovet är äntligen här! Och evighetslångt är det minst sagt. Men i övrigt var inte vår skolavslutning riktigt så svenskromantisk som jag skulle önska.

PLUS CARIN OSVALDSSON Barbenta brunbrända barn med blomsterkransar sjunger vackra visor med späda röster, lämnar över en handplockad bukett ängsblommor till sin fröken och springer på lätta fötter ut i den evighetslånga sommaren. Sommarlovet är äntligen här! Och evighetslångt är det minst sagt. Men i övrigt var inte vår skolavslutning riktigt så svenskromantisk som jag skulle önska.

I fredags gick min son Iván sin sista dag i årskurs fem, vilket även innebär att nästsista året i Primaria är avklarat! Jösses vad tiden går… Eller ja, för att vara ärlig råder det viss osäkerhet kring just det senaste. Iván går i en skola anpassad efter både spanskt och brittiskt skolsystem och började ettan redan som femåring istället för vid sex år som normalt gäller i Spanien.

För att öka min förvirring fick vid den officiella avslutningsceremonin, både de som gick ut sexan och sjuan, diplom för att fira att Primaria var över. Jag misstänker att vi befinner oss i någon slags brytpunkt, säkert för att en ny skollag antagits. Ja, ja, den som lever får se. Det är inte alltid enkelt att vara utlänning ens i ett land man levt i under två decennier. Å andra sidan frågade jag en spansk mamma om detta och hon visste inte heller.

Om jag ser tillbaka på det gångna läsåret så har det överlag varit ett bra år utan större problem eller kamper. En snäll lärare med glimten i ögat och som förstår och uppskattar min sons lite egna humor. Iván har varit nöjd och glad mest hela tiden och det har funkat med kompisarna, även om det skett en del förskjutningar kring vem som är bästis med vem. Klasskompisarna har ju gått skolan ihop sedan året de fyllde tre och det är inte lätt att bryta sig loss från invanda roller och konstellationer, vilket ledde till lite gruff förra läsåret.

Det senaste skolåret har de flesta skolrelaterade konflikterna snarare uppstått inom familjen och då på grund av mängden av och svårighetsgraden på läxorna. Iváns skola följer en egen pedagogik och generellt är det mindre läxor än i en vanlig spansk skola. Men trycket ökar även där med stigande ålder och framför allt under våren har det ackumulerats så många hemuppgifter att vi fått ägna dem minst en timme varje kväll samt flera timmar varje helg.

Det har varit texter för läsförståelse med tillhörande frågor, om alltifrån rymdresor, delfiner och världshaven till konstnärer som Basquiat, Frida Kahlo och Monet. Det har varit projekt som att skriva en egen dikt, göra en video om sig själv, läsa böcker och recensera dem samt att färdigställa sådant som inte blivit klart under skoltid; grammatikövningar, uppsatser och vinkelmätningar.

Jag är nog den mest opedagogiska personen jag känner och har väldigt svårt för att hjälpa till med läxorna utan att själv bli frustrerad. Problemet är kanske egentligen inte jag, utan just att de är så svåra att det är omöjligt för nioåringen att göra dem själv. Vilket man tycker borde vara utgångspunkten. Bådas vår tid drabbas alltså samt att det stör barnets självständighetsutveckling och självförtroende.

Utöver läxorna har antalet extra aktiviteter legat på max hela våren. Iván spelar redan basket och går på judo men ville på eget initiativ dessutom prova på fotboll i Benalmádena Pueblo. Efter knappt två månader valde han dock att sluta då det var så rörigt, med så många barn och så få tränare, att till och med han höjde på ögonbrynen över att de var så oorganiserat och stökigt.

Under en tid var det dock ytterligare en väska som skulle packas och fler tider som skulle passas tre gånger i veckan. I skolans regi har de haft segling en gång i veckan under maj. I flera veckor gjorde de dessutom strandutflykter en till två gånger i veckan som del av ett projektarbete kring haven och föroreningarna.

Allt detta är ju härligt för barnen, men när man fem dagar i veckan ska packa tre olika väskor med olika innehåll beroende på veckodag. Ja, då känner man en viss lättnad när det är över. Och jag har bara ett barn. Jag hade gått rakt in i väggen om jag haft fler!

Min semester börjar inte förrän 1 augusti men jag känner redan att axlarna sänkts och semesterkänslan infunnit sig för att antal måsten har halverats. Hittills har Iván alltid gått på “campamento de verano” för att hållas sysselsatt medan jag jobbar på sommaren. Men nu är han så stor att han klarar sig själv när jag måste åka iväg på visningar. I övrigt har jag lyxen att kunna jobba hemifrån. Och hela augusti är vi ju på tågluff så han lär nog bli stimulerad tillräckligt ändå.

För mig som svensk har sommarlovsavslutning en mängd nostalgiska associationer och inte minst väcktes de till liv när min syster berättade om sin dotters första avslutning och hur tårarna sprutat på de vuxna. På vår skola var de första tre avslutningarna en enkel samling på förmiddagen där barnen uppförde en dans de lärt dig. Men efter fem års ålder betraktas de tydligen som vuxna och avslutningen är numera en formell, högtidlig två timmar lång ceremoni på kvällen. Den hölls i onsdags och slutade 20.30.

Alla elever i full uniform, inklusive kavaj. Istället för sång och dans är det utdelning av en miljon olika diplom och medaljer för kurscykler som avslutas, projekt som premieras och alla som uppmärksammas håller tal. Hundratals föräldrar kippar efter andan i den heta junisolen, scrollandes på telefonerna i väntan på den egna avkommans eventuella “minute of fame”.

I år var jag ett år äldre som förälder och vis av erfarenheten hade jag med mig vattenflaska, solfjäder och var i god tid för att knipa en stol i skuggan vilket gjorde det hela lite mer uthärdligt. Jag hade föredragit något lite mindre pompigt och ståtligt, något enklare, närmare, barnsligare. Men visst fick jag tårar i ögonen och alla traditioner är traditioner.

Det är något amerikanskt över vår skola och det är noga med både kollektiv och individualitet. Vilket ju är fint. Visst känner man gemenskapen och samhörigheten när de tågar in, varje “school house” med sin fana till tonerna av skolans egen hymn.

Problemet är när tillställningen i sig är så tråkig att folk (på riktigt) bokar in läkarbesök för att slippa gå dit.

Carin Osvaldsson