När jag kom till Spanien 2003 var jag ganska lättflörtad när det gällde musik. Jag var så förälskad i det spanska språket att det mer eller mindre räckte att det sjöngs på spanska för att jag skulle falla pladask. Jag var inte direkt någon musikgourmet och lyssnade på Oreja de van Gogh, Juanes och David Civera på repeat i min bärbara cd-spelare.

Juanes låt “A dios le pido” spelades på diskoteken och jag sjöng inlevelsefullt med utan att riktigt förstå innebörden. Men det var ett bra sätt att träna tungan! Jag förstod dock så mycket som att det handlade om kärlek. Själv jag var störtkär i den spanske militären Pedro, då placerad i Ronda men i väntans tider på att skickas till Irak. Vi dansade på avstånd men med blickarna fastklistrade vid varandra.

Juanes är för övrigt inte spanjor utan från Colombia och heter egentligen Juan Esteban Aristizábal Vásquez. Låten släpptes 2002 och vann det årets Latin Grammy. En annan Juanes-hit som kom ut 2005 var "La camisa negra", “Den svarta skjortan”, som fick stor internationell framgång.



Jag bjuder på en låt med David Civera också innan vi går vidare. Än idag rycker det i dansnerven och jag drömmer om att ge mig ut i natten och känna “latinon” i mig när jag hör den!



På den här tiden, vi talar 2003-2004, gick det runt illegala försäljare och sålde piratkopierade cd-skivor på stan. Det var den vägen jag lärde känna de spanska artisterna. Och så på diskoteken förstås. Varken Spotify eller YouTube existerade. Jag minns för övrigt en underbar liten musikaffär i någon av gränderna i gamla stan, dit jag ibland gick och köpte riktiga cd-skivor. Men i ärlighetens namn så införskaffades nog de flesta på svarta marknaden.

Under ett antal år därefter - och som jag i tidigare krönikor beskrivit som en del av min egen integrationsprocess i landet - grottade jag nästan helt in mig i spansk 1980-talsmusik. Det var grupper som Radio Futura, Alaska, Duncan Dhu och Danza Invisible men var som med mycket annat musikrelaterat, en fas jag gick igenom och lämnade. Det har dock hjälpt mig att nu många år senare uppleva en slags nostalgi när dessa låtar spelas, även om min skapats på konstgjord väg.

Låt oss lyssna på “Sabor de amor” med Danza Invisible.



Och “Ni tú ni nadie” med Alaska y Dinarama!



Därefter gick jag över till en mer sofistikerad period, där jag tack vare spanska vänner närmade mig nya genrer, inte bara dem som spelades på radio; Europa FM och Los 40 Principales. Jag introducerades för numera legendariska grupper som Chambao som kommer just från Pedregalejo i Málaga där jag sälv bodde i fyra år. Deras låt “Pokito a Poco” släpptes 2005 och är en blandning av flamenco och chill out och som förflyttar mig till Tarifas vidsträckta stränder.



Lite grand i samma stil - eller ja, det är egentligen en blandning av copla, son cubano, tango och jazz - har vi Zenet. Eller som han heter på riktigt, Antonio Mellado Escalona. Att hans musik påminner mig om Chambao är kanske mer på grund av känslan som musiken förmedlar än den faktiska genren. Det är känslan av den andalusiska ljuset och luften. Även Zenet är för övrigt från Pedregalejo i Málaga.

Albumet “Los mares de China” kom ut 2008.



Gruppen Marlango såg jag på Teatro Cervantes i Málaga mer än en gång och får ännu rysningar när jag hör Leonor Watlings mörka röst framföra sin unika popjazzblues. Gruppen är från Madrid och sångerskan Leonor Watling är även en känd skådespelerska. Hennes mamma är från Storbritannien och pappan från Cádiz. Apropå hennes röst så är det faktiskt hon som har läst in Harry Potters spanska ljudbok.

Här ser ni Marlango med ett framförande av låten “Shake the moon” tillsammans med Miguel Bosé. Som duett är den inte perfekt, men att höra den “live” har definitivt något som berör (själv får jag gåshud!), jämfört med den officiella videon. Låten är med på albumet “Automatic imperfection” från 2005.



Ännu en Málagagrupp är Dry Martina som jag upptäckte av en slump en gång när jag gick på en konsert på Teatro Echegarray utan att riktigt veta vad som väntade. Det måste ha varit runt 2011 då det enligt deras hemsida är året när gruppen släppte sin första skiva. Musiken är en blandning av swing, elektronisk, pop, latin och jazz. Jag har även sett Dry Martina spela live på chiringuiton Sonora Beach i Estepona och om jag inte minns helt fel, på en strandbar i Tarifa. Det gungade om man säger så!



Sist men inte minst vill jag i denna inkompletta lite spretiga lista, inkludera gruppen Jarabe de Palo vars sångare Pau Donés född i Barcelona, sorgligt nog gick bort i cancer 2020. Gruppen bildades 1996 och blev berömd året efter för låten “La flaca”.

Låten “Agua” är med på albumet “Depende” från 1998.



Eller vet ni vad, detta får blir den sista låten, "Entre dos aguas" från 1976 med Paco de Lucía. Jag såg honom live sommaren 2013 på Starlite i Marbella. Han gick bort i februari året efter. En mästare ända fram till sin död. Denna sommar låg min son i min mage och sparkade i takt till Pacos gitarrackord. Sedan jag fick barn har det varken blivit så mycket livemusik eller dans ute på lokal och jag känner mig lite avskärmad från den nutida spanska musikscenen. Men kanske kommer allt det där tillbaka i nästa fas i livet.