Jag har aldrig, varken före eller efter, varit så nervös inför en intervju som när vi beviljades ett enskilt möte med Jesús Gil. Det var måndagen den 3 maj 1999 och det skulle snart hållas kommunval i såväl Marbella som Spaniens övriga drygt 8.100 kommuner. Gil regerade med egen majoritet sedan 1991 och var storfavorit att vinna för tredje gången i rad. Han föraktade journalister och gav sällan intervjuer. Han såg sig själv aldrig som någon politiker, men i likhet med dem var han däremot mer benägen att tala med pressen inför en valkampanj. Det fanns dessutom en annan faktor som bidrog till att just Sydkusten fick en exklusiv intervju. I detta kommunval skulle för första gången bofasta utlänningar från andra EU-länder få rösta.

Jesús Gil var en byggföretagare som skapat sitt eget lilla imperium och som inte lämnade någon oberörd. Redan 1969 dömdes han till fängelse för vållande till 56 människors död, när taket rasade in till en restaurang i ett bostadsområde norr om Madrid, Los Ángeles de San Rafael, som han byggt och lanserat. Han benådades två år senare av diktatorn Francisco Franco, efter att ha betalat ett skadestånd på 400 miljoner pesetas. Som många andra i hans bransch började Gil senare bygga även på Costa del Sol, men drabbades av krisen och det förfall som inte minst Marbella upplevde på 80-talet.

Inför kommunvalet 1991 bildade Jesús Gil ett eget parti i Marbella vars initialer överensstämde med hans eget efternamn, GIL, vilket stod för ”Grupo Independiente Liberal” (Den liberala självständiga gruppen). De ställde upp med ett populistiskt budskap där Gil lovade ”rensa upp” och göra sig av med Marbellas ”slödder”. Han startade en egen tv-show på en av rikskanalerna där den kraftigt överviktige Gil bland annat poserade iförd endast badbyxor i en jacuzzi med flera kvinnliga modeller i bikini. Vid valet lade GIL beslag på 17 av de 21 posterna i fullmäktige.

Det tog inte långt tid innan det kom synliga förändringar. Som väntat styrde Jesús Gil med järnhand och han dubblade antalet lokalpoliser, som dessutom fick närmast obegränsade befogenheter. Ökänt är hur polismän plockade upp prostituerade vid infarterna till Marbella, körde dem ut från kommunen och demonstrativt kastade dem i sopcontainers. Lyxhororna i den glamourösa fritidshamnen Puerto Banús slapp dock trakasserier.

Om Gils åtgärder utåt sände otvetydiga signaler så blev arbetet bakom kulisserna desto mer obskyrt. Den nya kommunledningen lade över en stor del av den lokala förvaltningen på nystartade entreprenörsbolag med olika namn som alla hade ändelsen 2000 S.L. På detta vis kunde de kringgå statsrevisorernas inblick. Det skulle bara ta något år innan de första misstankarna om korruption uppstod och de kom att växa med tiden.

Gil var extremt karismatisk och i många bemärkelser urmodellen av den starke ledare som många latinska länder ofta haft fallenhet för, både på Iberiska halvön och i Mellan- och Sydamerika. Men han var också vad många skulle benämna som en ”buffel”. Medan vi satt i hans väntrum drog jag mig till minnes två inslag som jag sett på tv. Ett var när Gil blev tillfrågad hur han förlorade sin oskuld. Han berättade en historia om hur han vid typ 13 års ålder köat för att få nyttja en prostituerad och vad han mindes mest var hur någon ropat till honom i kön: ”du, dvärgen går före dig”.

Det andra var i samband med hans dotter Myriams giftermål. Ett tv-reportage visade en stolt familj till bruden som poserade för fotograferna på en gräsmatta. När bilderna tagits traskade Gil obesvärat rakt över släpet på dotterns vita brudklänning.

Trots att han var borgmästare sedan åtta år satte Jesús Gil nästan aldrig sin fot i rådhuset. Det skedde endast vid de sällsynta och ofta kaotiska fullmäktigemöten som hölls. Han styrde istället såväl kommunen, sitt parti som sitt affärsimperium från det privata palatset Club Financiero, vid den västra delen av huvudgatan Ricardo Soriano.

Detta var första gången som vi besökte Gils högkvarter. Undra på att man var nervös inför intervjun. Jag hade dessutom förberett en del frågor som borgmästaren definitivt inte skulle uppskatta, men det var trots allt ett tillfälle som förmodligen inte skulle dyka upp igen.

Jesús Gil anklagades ofta bland annat för att agera som en maffiaboss och detta var uppenbarligen något han tog med humor. I väntrummet hängde nämligen en stor tavla som föreställde en scen ur filmen Gudfadern.

Intervjun hade spikats med mycket kort varsel och var inte förhandlingsbar. Vi tvingades till och med skjuta upp pressläggningen på tidningen, för att få med reportaget i majnumret. Hela tidningen var klar, så när som på en helsida samt en puff på förstasidan som vi reserverat för intervjun. Jag skulle bara ha ett par timmar på mig att skriva artikeln och skicka den till tryck. Marginalen krympte ju längre vi tvingades sitta i väntrummet.

Till slut blev vi så kallade in till Gils kontor på övervåningen. Synen som mötte oss skilde sig inte nämnvärt från den scen från Gudfadern som vi haft avsevärd tid att studera i väntrummet. Hela det stora arbetsrummet var inrett i mörkbrunt, med äkta mattor på golvet. Persiennerna var neddragna och det luktade unket. Längst bort i rummet fanns ett långt arbetsbord, som Gil presiderade på den vänstra kortsidan. På bortre långsidan satt flera av Gils undersåtar på rad, närmast på hans vänstra sida den nyligen befordrade vice borgmästaren Julián Muñoz, omisskännlig med sin mustasch. Till höger om Gil fanns två lediga stolar, som jag förstod var ämnade för oss.

”Är ni de svenska journalisterna”, frågade Gil och gestikulerade att vi skulle sätta oss när vi bekräftat. Han bar en slags blå joggingjacka med ett emblem på bröstet. Blixtlåset var generöst neddraget och under syntes endast hans håriga bröst och en stor guldkedja.

”Jaha, tror ni att det är många svenskar som kommer att rösta i valet?” Det var tydligt att Gil var van att ta initiativet. Jag övertygade honom om att intresset för att deltaga i lokalvalet var stort bland våra läsare och att man i Sverige alltid försöker informera sig så mycket som möjligt om de olika kandidaterna. Gil tittade på mig som om han trodde att jag just skämtat.

Fortsättning följer!